En sång om kärlek.

Och en vacker dag
kryper vi ihop hos varandra
ett lås knäpper till och vi
kommer aldrig mera loss,
dina förslitna leder insnärjda i min gikt,
mitt magsår intill ditt hjärtfel
och min reumatism mot ditt ryggskott,
aldrig skola vi skiljas, ack nej.

Och kära, du glömmer din andnöd,
din arytmi
och infarkten du redan haft,
och jag glömmer min katarr,
mina rastlösa ben
och det ständiga gnaget i vänster sida,
nu trotsa vi sorger och mödor och nöd.
Mina bröst, så tomma och platta
håll om dem, kära
för en dag när du ser på dem
hänger de långa,
älskar du mig då
tula tulan tulituli tej?

Herre, lär oss acceptera de gamlas kärlek,
de ungas kärlek, de medelålders kärlek,
de fulas kärlek, de fetas kärlek,
de fattigas kärlek,
de illa kläddas kärlek
och de ensammas kärlek.
Lär oss acceptera kärleken,
vi är så rädda för den.

Och du tar mina bröst i dina händer,
mina uttänjda platta bröst
och berör med läpparna
de skrynkliga vårtorna
och med starr i ögonen,
i väntan på en vårdplats
famlar du blint efter mig,
känner dig för med händerna.
Känn på du bara:
under alla de här rynkorna finns jag,
den här förklädnaden
tvingade livet på oss till slut,
du mitt smultron, min svala,
min blomma så fin.

Och mina knölar vilar i dina gropar,
dina rynkor i mina fåror
och intill dig i ditt lidande
ber jag tyst om din död.
Och ljus är vår kväll och vår morgon.


Eeva Kilpi

Mitt Lillpyre har - trots att hon varit dagtorr i tre år och nattorr i ett år - konsekvent stenvägrat att försöka bajsa på toaletten. Hon har gjort det någon gång, bara, men nästa gång har hon alltid begärt att få en blöja. Nu fyller hon fem år den här veckan, och det börjar verkligen bli dags att sluta...så vi "glömde bort" att köpa blöjor förra veckan, och tänkte att hon kanske försöker då, om vi inte gör nån stor sak av det. Men, icke - fredagen var hon på dagis hela dagen, men bajsade inte...Lördagen kom och gick utan att hon gick på toan. Igår var hon hoppig, och liksom ålade sig omkring, tydligt bajsnödig. Men, stenvägrade gå på toan. Det utvecklade sig till en fullständigt kamp igår - hon vann, eftersom hon inte gick på toan. Så vad fan gör man...ungen måste ju bajsa - hon blir ju sjuk annars...Vi har matat henne med russin och messmör i helgen, som brukar ge fart på magen men...nej.

Vi hittade en gammal blöja - egentligen för liten men den gick på, så i morse erbjöd vi henne den, men hon stenvägrade. Ända tills vi lovade köpa blöjor idag, och ge oss...Förhoppningen är nu att hon ska komma på det själv...Jag orkar inte bråka mer om det. Jag vill inte ge henne det som maktvapen, och jag vill inte få det till något laddat för henne heller...Fast det kanske är för sent...

...för att vara en Avataria.

Här har shoppats tre par byxor till en grymt provningsovillig nästan-femåring, handlats mat, lagats middag, tvättats och hängts två maskiner, diskat en fler-dagars-disk, städats ett ohyggligt stökigt barnrum, sorterats ut urvuxna kläder, skurats altan och utemöbler och stickats tolv varv på en dragspelsbasker...Men inte pluggats en enda rad...

I alla händelser var det en vacker dag!

blev alldeles trivsam som kanske framgick av förra inlägget. Jag sov till tio i morse, och hade väl en anings skallebank när jag vaknade, men inte värre än att jag ändå mådde bra. En stor anledning till det lyckade utfallet är att det kommit in flera yngre i personalen - en annan är vår nya chef som faktiskt ser vitsen i att låta personalen parta tillsammans...om än alkoholen var tvunget att inhandlas på egen hand...Offentliga arbetsgivare har en sådan policy att man inte bjuder sin personal på något som helst alkoholhaltigt...åtminstone inte golvfolket - jag gissar att de högre cheferna har det i sin representation ibland...

Trött är man ju alltid när man partat (vilket sker ohyggligt sällan för min del), men jag far mest illa av nattvaket - en utvakad nykter natt är numer liktydigt med bakfylla, så...

I övrigt har här handlats mat, och en sväng förbi Plantagen tillförde en ny krukväxt i köksfönstret - en passionsblomma - och två nya ljuslyktor (maken får spatt...nån gång ska fota alla mina ljusstakar och ljuslyktor och lägga in bilderna här...

Hur kul kan man ha på en personalfest i hop med en massa tanter...

Svaret är: OOootroligt...Vi har sjungit, och klätt oss i såna däringa papperstallriksöron och medicinkoppsögon, och sjungit karaoke och druckit allledeles för MYCKET vin...Så Avatarian är alldeles onykter vi d det här laget...(Sorry, La Famiglia, blunda om du tycker det är ohemult...)

 Maken var snäll och hämtade mej och körde hem en kollega på samma gång...

Men, åh, vad vi haft kul!

och stryka lite kläder, sen ska här parfymeras, sminkas och kläs...sen blir det buss till festen...;)

Dante Alighieri, som hade Francescas fader som mecenat, beskrev det så här i Gudomliga komedin:

En dag vi läste hur i kärleksband

Lancelot snärjts, och över boken böjde

vi oss helt aningslöst, på tumanhand.

Och våra blickar mot varann vi höjde

från bladen, medan kindens färg oss svek

tills raden kom som oss vår trängtan röjde.

När älskarn kysste leendet, vars smek

hans mun så länge åtrått, ömt betagen

min mun han kysste, bävande och blek,

som aldrig mer blir från min sida tagen.

Förförarn boken var, och dess poet.

Vi läste icke vidare, den dagen...

När så den svartsjuke maken, Giovanni, en dag tog Francesca på bar gärning i armarna på sin älskade överfölls han av ett förblindande raseri. Han drog sitt svärd, och dödade henne, omedelbart, för att strax därefer vända sig mot sin yngre bror, och brutalt även hugga ned honom....

Bilden ovan visar Francesca och Paolo tillsammans, upptagna av varandra, försjunkna i sin kärlek. Historien som sådan är så oerhört rörande och hjärteknipande. Det är så lätt att förstå hennes känslor när hon lurats att gifta sig med en man hon själv aldrig skulle valt...Det mest tragiska i historien - förutom det uppenbara - är att än idag gifts flickor bort av samma orsaker som Francesca för mer än sjuhundra år sedan - att befästa familjeband eller uppgjorda affärer...

fanns i mellersta Italien en högreståndsfamilj vid namn Malatesta. Malatesta di Verucchio som var en av Guelferna hade blivit makthavare över Rimini år 1239. Han hade två söner - Giovanni och Paolo. Den äldre av dem var puckelrygg och anskrämligt ful, medan den yngre sågs som underskön.

En fiendeskap fanns mellan familjen Malatesta och en annan gammal, mäktig familj i Ravenna, familjen Da Polenta. Guido Novella Da Polenta hade en dotter, Francesca.

Familjerna insåg att de skulle tjäna på att sluta fred med varandra. De gjorde upp om detta och för att befästa familjevänskapen beslutade man att Francesca skulle gifta sig med den äldre av Malatesta-sönerna, puckelryggen Giovanni. Dock visste man att om Francesca aldrig skulle gå med på ett giftermål med detta odjur, varför man istället i kyrkan pekade ut den yngre sonen för henne som hennes blivande man. Francesca tyckte om det hon såg, så vigseln genomfördes med den yngre brodern som stand-in. Av någon anledning fick Francesca inte se sin man förrän morgonen efter vigseln. Chocken var stor för henne. Äktenskapet fullbordades dock. En tid gick, Francesca umgicks en del med Paolo, den yngre brodern.

Se nästa inlägg för fortsättningen...