att vakna mitt i natten och uppleva att man sover så oerhört hårt och tungt att kroppen värker...som om sömnen vore en tvåhundrakilos tyngd som läggs på en när man somnar in på kvällen och som inte lyfts bort förrän man fått vila ordentligt...och då räcker inte en natts sömn...

när jag fått så lite egentid som jag fått sista veckorna hur kort sträckan till "väggen" är...står just nu på enbart armslängds avstånd, och kämpar emot för att inte armarna ska vika sig av tyngden...

Jag måste få vara ENSAM några dagar nu...Annars kommer jag att SKRIKA igen...

Åh, jag är så trött....

av en annan förälder utanför dagis när jag lämnat Lillpyre: "Hej! Vilken tur jag träffade dej! Bästis vill leka med Lillpyre hemma idag, kan Lillpyre få följa med hem till oss? Mamman hämtar vid lunch...?"

Naturligtvis får Lillpyre följa med och leka - det är bara roligt för henne!

Så, då ska jag ringa Bästis' mamma efter lunch och höra när det passar...

Min wimple som jag stickar är nästan färdig, bara avmaskningsvarvet återstår. Och då kommer nästa dilemma...

HUR i hela fridens namn får man till en elastisk avmaskning? Jag brukar alltid maska av för hårt...

Här går det i hundraåttio knyck idag...

i döda släktingars sällskap. Jag har rest runt i det område där  min släkt funnits och besökt gamla döda släktingar. De har berättat om forna tider, om nutid, om framtid...

Märkliga drömmar, just nu.

att jag besökte min favoritmorbror. Vi åkte hans hemby, maken, Lillpyre och jag. Vi åkte fram till hans hus, jag öppnade dörren och gick in, medan maken och Lillpyre stannade utanför. Där satt morbror, tillsammans med en yngre man jag tror att jag aldrig träffat. Han var oerhört stor, vacker, mörk med långt lockigt hår.

Jag pratade med morbror en stund och sa sedan: "Pappa tänker komma till dig snart. Bara så du vet..."

Sedan vaknade jag. Det kändes lite kusligt, faktiskt, eftersom min morbror dog för tjugotre år sedan.

Vet du, Coz - jag har varit in i väggen, för två år sedan, utbränd, utmattad, fullständigt tom på allt. Jag är egentligen fortfarande där, och kommer nog alltid att vara där, tror jag. Då lärde även jag mig att vila i mig själv...men ibland blir frustrationen över sakernas tillstånd - du vet, när man ser behoven, vet att man har förmågan att kunna hjälpa, lindra, stötta, men hindras av resursbristen...(och förresten vaddå för jävla resursbrist - jag tror inte på den - det räcker med en omfördelning).

När jag kraschade för drygt två år sen gjorde jag inget annat än skrek...fast jag kämpade som ett djur för att över huvud taget orka existera...och när jag blev piggare (efter att ha sovit bort första månaden) frågade jag Storpyre om hon märkte nån skillnad på mig så sa hon: "Ja, du skriker inte längre"...men numer skriker jag inte åt ungarna, eller maken heller, det behövs inte om man vänjer dem vid att resonera istället...På det hela taget så har jag alltid, i den mån det varit möjligt, låtit mitt vuxna liv dikteras utifrån vilka behov mina barn har. Jag planerar mitt liv utifrån dem, ger dem det jag kan, försöker tillgodose deras behov av trygghet, timlig välfärd, osv. Men, samtidigt gör det mig ont nu, när jag ser hur tex Storpyre tar saker och ting för givet. För henne är det självklart att hon ska få det hon vill ha, få göra det hon vill, få ha det bra...och det känns inte bra på det viset. Hon är på sitt vis bortskämd. Jag förväntar mig inte att hon ska vara tacksam på minsta vis alls - det jag gjort är inga uppoffringar utan medvetna val gjorda för det jag uppfattar som mina barns bästa - men jag vill att hon ska vara medveten om att andra människor inte har det som hon, att man måste försöka se på världen ur fler perspektiv. Men, jag antar att det hör ungdomen till att leva som hon gör. Att jag såg saker på ett helt annat vis i hennes ålder hänger ihop med min uppväxt, helt klart. Storpyre har jag skyddat så långt det varit möjligt...och Lillpyre är ännu för liten för att ha möjligheterna att kunna förstå - hon är ännu självklar i sitt barnajag...hon har inte börjat ifrågasätta.
Jag har börjat berätta för Storpyre om saker som hänt under min barndom, lite försiktigt så där, men vissa saker kanske jag aldrig berättar. Pratade en bra stund med min pappa igår - vi har en sporadisk kontakt som blivit lite tätare på sistone. Gubben börjar bli gammal och sitter och grubblar över gjorda val, över att ingen nånsin förstått att han gick en utstakad väg, att han egentligen inte hade några val....och det pekade jag ut för honom igår - att jag ser och förstår att han inte hade något val...han blev tyst en lång stund, sen sa han (med gråten i halsen)..."Det har ingen nånsin sagt till mig...". Men varje generation är ju på sitt vis fångad i sin tids föreställningar om hur man lever, vad man får göra, hur man får bete sig. Och är man utsatt för en auktoritär uppväxt så är det få människor som tar steget utanför gängse normer...man går under istället.