Mitt Lillpyre vet väl de flesta av er hur hon är, intelligent, snabbtänkt och lillgammal. Som så ofta följer med dessa egenskaper så har hon inte helt lätt med kompisar. Hon har sina fasta kompisar på dagis, som hon leker med dagligen och som accepterar henne som hon är. Här, på gården där vi bor, har hon det inte riktigt lika lätt. Det finns ett antal barn här på gården i ungefär lämplig ålder, några fyraåringar, några femåringar, några sexåringar som hon (alldeles snart). Det finns nån sjuåring också, och tom en nioåring hon leker med ibland.

Men, det funkar aldrig smidigt och lätt. Den flicka hon leker bäst med är en tjej som är lika gammal och som heter likadant. De har jätteroligt när de leker tillsammans, för det mesta. Men ibland (och nu sista dagarna varje dag) har Lillpyre kommit in och varit ledsen och sagt att kompisen bara dragit iväg och lekt med ett annat barn. När hon sen försökt få vara med så har det andra barnet - som kompisen dragit iväg med - sagt ifrån att de vill vara ensamma och att Lillpyre inte får vara med.

Det finns också några andra barn hon leker med ibland, men som hon själv inte är lika intresserad av. Lillpyre är sån att hon tar inte lätt kontakt, man måste verkligen pusha henne att göra det, och nu när hon hittat en kompis på gatan som hon gillar så pass som den lilla namnen känns det jättetrist att det inte ska kunna fungera...

Jag vet inte hur man ska vända sig, vad man kan göra, mer än att pusha henne till att ändå försöka och försöka igen. Men samtidigt så innebär ju pushandet att man på nåt vis pekar ut henne som ensam, som att hennes ensamlekande är ett problem, något hon själv inte sett det som. Det har varit OK för henne att leka ensam tidigare (i viss mån). Då och då, eller närmast varje vecka, får hon ta med kompisar hem från dagis, och ibland leker de även på helgen. Jag funderar på att om det här problemet med lilla namnen fortsätter - att Lillpyre fortsätter komma in lessen för att namnen övergivit henne i lekparken - prata med namnens mamma om det hela.

Vad tänker ni, hur skulle ni göra?

Det är bara om man börjar som det omöjliga kan bli möjligt.

Av okänd.

Nu är jag tjänstledig från min ordinarie arbetsplats tom 6/6. Jobbar helg 7-8 juni och sen har jag semester.

Behöver inte gå tillbaks dit förrän 14/7.

Innan jag gick därifrån för att åka till skolan gick in till chefen och gjorde vågen :)

Jag skrev i förra veckan om Lillpyres placering i förskoleklass som kommit.

Jag pratade sen med rektorn förra fredan, framla våra klagomål, och påpekade att det var viktigt för henne att få gå i samma klass som barn hon känner sen tidigare.

Rektorn bad då att få återkomma, och skulle ringa som idag.

Så, jag väntade på förmiddagen. När jag inte hört något vid lunchtid ringde jag upp henne.

Jag presenterade mitt ärende och hon visste genast vem jag var. Hon inledde med en låååång harang om hur oerhört svårt det är att göra dessa klasser - man måste ta hänsyn till både könsjämvikt, barns behov av extra stöd, delning av dagisgrupper, föräldrars önskemål, etcetera etcetera...en litania lång som sju svåra år om svårigheterna. Sen gick hon in på hur bra det är med nya kamratkontakter, med hur viktigt det är att utvidga sitt umgänge, och hon hade minsann jobbat som lärare sen 1969 och hade massor av erfarenhet av barn och deras sociala kontakter och visste att det sällan är några problem.

Men, jag vidhöll och påpekade att vi inte accepterar placering i en annan klass än hennes bästisar.

Då blev hon sur, menade på att vi föräldrar på hennes ansökan minsann angivit så många önskemål (Att hennes hon ska få gå med sina bästisar, och gärna också med något barn från gatan där vi bor vilket jag påpekade) Då klämde hon i med: Jaja, nu har vi bestämt för ögonblicket att hon får gå i den andra klassen där hennes kompisar går.

och ikväll ska vi ut och äta för att fira henne.

På en träkolsgrill-restaurang. Vi var där för några veckor sedan, det var gott då. Vi får väl se om det är lika gott idag...

Drömde så otäckt:

Jag drömde att jag var ute och körde en stor tung minibuss på kvällen. Det var mörkt. Jag svängde av, från Skolhusallén till Köpmangatan i Sundsvall. Där stod en annan bil mitt i gatan som jag fick tvärgira för att inte råka köra på, och plötsligt kände jag en tung smäll bak i bilen. Jag körde vidare, och tittade sen i backspegeln och såg en människa ligga på gatan, skadad.

Jag körde bara vidare, och var sen orolig att nån skulle komma på att det var jag som kört på personen...

Läskigt värre!

och mina elever varit på brandstationen idag hos räddningstjänsten och fått oss inskärpta hur farligt det är med röken när det brinner.

Så, det blir nog en egen brandvarnare till Lillpyre i födelsedagspresent. Och en till varje rum. Plus en till vinden. Badrummen kan vi kanske hoppa över. Eller inte...

Och en brandsläckare till övervåningen förstås.

Såna gånger tänker jag på när jag jobbade på ett äldreboende som började brinna, på tredje våningen. Fyra av våra gamla förlorade vi, under dagarna som följde. De klarade inte av de lungskador de fick av rökgaserna.

Åsså tänker jag på mammas beundrare som flyttade från sin by till området där vi bodde, och första natten somnade ifrån en cigarett. När han vaknade till var lägenheten rökfylld. När brandkåren kom hittade man honom död på golvet i hallen - han hade inte tagit sig ut. Däremot såg man repor i tapeter och på dörren, som tecken på att han kämpat för att komma ut men inte lyckats.

Nu har jag  maken vart på vinden och hämtat ner lite säsongslämpligare skor. Ett enda par lämpliga att gå i förutom gympadojjor har jag nu. Ett par skitfula gratisskor som jag fick "på köpet" en gång när det var "ta tre betala för två" på Wedins. Ohjälpligt fula, men inte alltför pjåkiga att gå i. Gratis är gott, med andra ord!