sammanblandas andlighet med gåvor som kan betraktas som övernaturliga? Är inte alla människor andliga? Kan man vara andlig utan att vara medial/klärvoajant/telepatisk/fjärrskådande etc?

Andlighet för mig är den dimension av tillvaron där jag finner livsmening, där jag ser samband och synk...en dimension av mig som inte är den fysiska, inte den själsliga, utan den del dit jag förlägger mitt hopp, min kärlek, min tillit...

Vad är det för dig?

att vara empatisk, att se bakom fasaden, att tycka att även förövare är offer...Tänker på detta, flickan i Luleå som torterades av tonåringar.

Jag kan för mitt liv inte se och begripa hur i hela fridens namn vi som nation, som art, ska kunna ha någon som helst framtid när våra unga beter sig på detta vis. Om man tittar på misshandelsfallen - hur stor andel av antalet misshandelsfall per år begås av män mellan 15 och 30 år?

Jag - tonårsmorsa som jag är - kan för mitt liv inte ha någon som helst förståelse för människor som gör på detta vis mot en annan människa - ett sådan förakt som de visar gör att jag gärna skulle låsa in dem och slänga nyckeln. Vi skulle kunna använda vår hela stadsbudget för ett år på att behandla dem - men faktum kvarstår att de skadat denna lilla tjej för livet. Jävla skitungar rent ut sagt - och jävla föräldrar som inte kan uppfostra sina ungar till att bete sig som folk, till att möta andra med respekt osv. Jag blir så arg!

Jag är ledig idag, och Lillpyre fick lov att ha en kompis här från dagis, medan hennes föräldrar jobbar. Så, mamman som jobbar kvällen kom med henne vid halvelva-tiden, och de har lekt och lekt och lekt och ätit pannkakor, och skrattat så de underbara barnaskratten har tillrat och kvillrat som pärlor på kristall runt om i rummen.

Vi tog bilen och åkte till biblioteket sedan. Lillkompis hade lånekortet med sig, och plockade ihop en enorm bokhög.  Vi tog vägen förbi ICA, och när vi kom hem hit mötte vi Lillkompis pappa, precis utanför oss, som var här för att hämta henne. Han bleknade när han såg bokhögen hon plockat på sig. Inte den mest litteräre typen, men man kan ju vara trevlig ändå!

Det jag plockade på mig och tänker ägna mig åt nån vecka eller två är:

Anders Paulrud - Som vi älskade varandra

Åke Lundgren - En stilla vrede

John Ajvide Lindqvist - Pappersväggar

Marie Hermansson - Hembiträdet

Nick Hornby - Fallhöjd

Theodor Kallifatides - Herakles

Ben Rice - Pobby och Dingan

Alexander McCall Smith - Drömguden

Kirsten Thorup - Ingenmansland

Tror ni jag har att göra?

för vad som gömmer sig inom en ibland.

Dagen som är idag är en sällsam dag, ändå en helt vanlig

Dagen som är idag är helt unik och kommer aldrig igen

ändå kommer det många dagar som denna

Nuet är det enda jag äger

ändå finns här både gårdagen och morgondagen -

den ena borta, den andra ännu osedd

Livet består av en rad Nu...alla unika, ändå så lika...

Patetiska ord kanske, schabloner...men fundera över vad innehållet vill  säga och du kommer att häpna över det oändliga perspektivet.

den gyllene gossen, som dyrkades av sin mor, hennes yngste, hjärteblodet, ögonstenen. Hon skämde bort honom, valde honom framför hans syskon. Han, som utnyttjade hennes kärlek, bedrog och bestal henne på allt hon ägde, och som hon älskade och förlät, gång på gång trots hans hemfallenhet åt rusande drycker, droger som kittlade honom till himmelens höjder och genom helvetets nio kretsar och sedan upp igen. Nu har han lagt av sig sin kropp - ruset avgjorde hans slut. Han är ännu vilsen, irrande, sökande...men han kommer att lämna sina minnen hos mig...för att gå ut i ännu ett liv som en ren och obesudlad själ... . 

 visar den kvinna som i ung ålder mötte den man som skulle bli far till hennes barn. Hon var uppväxt hos sin mormor, då moderns man - som kvinnan trodde var hennes far - inte accepterade henne i familjen. Hon fick arbete i köket på något som kallades "skolhem med särskilt arbetshem för manliga och kvinnliga sinnesslöa samt vårdhem med särskilda avdelningar för barn och äldre kvinnliga sinnesslöa". På detta hem vistades människor med lättare utvecklingsstörning, människor med Downs syndrom, människor som låg under normalbegåvning...ja, människor av allehanda sorter, som inte passade in någon annanstans. Kvinnan - som inte var en av dem som bodde där, utan helt sonika en av de anställda till att laga mat och baka, samt sköta tvätt och städning åt de boende - arbetade där en tid, och mötte sedan Honom. Han var en storväxt man, med händer som dasslock, fötter som vindfällen och en rygg som motstod alla stormar. Han skrattade högt, och svingade henne på sina starka armar. Hon blev snabbt gravid, och födde vid 21 års ålder två vackra söner..identiskt lika. De var då gifta, hon och hennes starke man. Ett par år senare välsignades de även av med en dotter. Åren gick, de levde tillsammans på gott och ont. Sönerna var vilda och utnyttjade sitt tvillingskap till att klara sig ur knipor. Hennes starke man arbetade vid järnvägen, och ägnade sig dessemellan åt musiken. Han åkte runt i närområdet med sin orkester, spelade och bedrog henne emellanåt. Hon visste om det, men kunde inte mycket göra - på den tiden skiljde man sig inte för en sådan sak. Barnen växte upp, den ene sonen gick yrkesskola och blev byggnadsarbetare, den andre sonen militär.  När de stora pojkarna var sjutton år kom sladdbarnet - en liten gosse, välsignad, högt älskad av syskon och föräldrar. Tvillingsönerna gifte sig tidigt även de - första barnbarnet kom när yngste sonen var fyra år gammal. En liten prinsessa, mörk och lockig, och den unga mamman - nyss fyllda arton år - blev svårt sjuk en månad senare, var nära att dö på operationsbordet. Kvinnan tog hand om sitt lilla barnbarn, som hon älskade hett. Ett par år senare kom den Stora Katastrofen. En bilutflykt med familjen slutade då en traktor utan förvarning svängde över vägen, och hennes man körde in i den. Bilen slängdes tvärs över vägen, och de trodde att de klarat sig oskadda då de fann sig sitta i bilen, levande, mitt på en åker. Men då hennes man försökte lyfta armen för att stänga av motorn, så kunde han inte. Hans ryggmärg var skadad, oåterkalleligt. Ett år följde då hennes starke man låg på sjukhus i en stad åttio mil bort, låg i sträck för att hans ryggmärg skulle läkas i den mån den kunde läkas. Men, den läkte inte. Han kom hem tilll sist, i rullstol. Hon lärde sig förflytta honom - den store, tunge mannen - i och ur sängar, i och ur bilar (eftersom hon tog körkort vid 48 års ålder så de skulle få lite mer frihet, hon och maken). Hon lärde sig lägga om sår, hjälpa honom med hans kateter. Han fick aldrig ett sår, aldrig en infektion...hon skötte honom exemplariskt...Han blev bitter, hennes man. Han rasade över sitt öde, hatade, avskydde hennes omsorg och lät henne veta det. Många gånger grät hon över hans förolämpningar, förbannade sitt öde. Men hon älskade, och stannade därför kvar.Åren gick, fler barnbarn kom till världen. Den ene av sönerna - militären - levde ett välanpassat liv, gjorde sin militära karriär. Den andre sonen - sin faders besvikelse - slet ont på byggena, ägnade fritiden åt att hjälpa sura tanter i sin vaktmästartjänst för att försörja sin familj. Drygt åtta år efter den första prinsessans födelse var skilsmässan ett faktum. Prinsessans mamma tog sina döttrar och flyttade, hennes pappa föll för flaskans lockelse. Kvinnan såg sin son sörja sig fördärvad, och hon sörjde själv, sin son och sina barnbarn som hon knappt längre fick träffa. Under åren åkte hon på semester två gånger, den ena till Norge med sin bästa väninna - makens syster. Den andra gången till Österrike. Ingen av gångerna åkte hon med gott samvete, ingen av gångerna kunde hon slappna av och njuta av sin sällsynta ledighet. I tjugosju år skötte hon honom, dag som natt. Hon arbetade också halvtid som städerska tills hon gick i pension.Det år de båda skulle fylla sjuttio hade hon genom alla tunga lyft skadat sin kropp så att en operation behövdes. Den skulle ge henne ett lättare liv framöver. I stället tog komplikationer hennes liv en månad senare. Hon lämnade sitt liv med en känsla av snopenhet - hon tänkte - "Skulle det inte vara mer än såhär?". Hennes barnbarn - den förstfödda prinsessan (som återupptog kontakten som tonåring) och även andra prinsessor - minns henne med tacksamhet, med kärlek, med beundran. De ser hennes mod, hennes stora hjärta, hennes humor och enorma styrka. De älskar henne varmt ännu femton år efter hennes död, och tänker på henne varje dag... Hon valde att inte lämna sina minnen hos mig. Hon har heller inte gått vidare till ett nytt liv, då hon till fullo förstått kärlekens innersta natur...hon gick vidare upp i Ljuset, hon är nu en del av Den Yttersta Kärleken

 som tillbringade sin barndom i ständigt lyssnande till de vuxna - hon satt tyst, som liten gömd under köksbordet där de vuxna satt, som äldre i rummet hon delade med sina syskon med dörren halvt på glänt, fullt påklädd trots den sena timmen. Hon satt och väntade på att tonfallen skulle vända från rusigt stojande till plötsligt tänd ilska, hon väntade på smällarna och skriken. Hon hoppades att de skulle somna innan raseriet tog över, men gjorde de inte det, så var hon beredd. Beredd på att ta sina syskon med ut i natten för att försöka gömma sig, eller söka hjälp hos någon annan vuxen...men där fanns inga vuxna att söka hjälp hos.

Som vuxen förstod hon att inte alla lever sin barndom så - vaksamma, skygga, balanserande på en spindeltunn tråd.Hon sörjde under många år, hatade, grät och förbannade dem som berövat henne hennes barndom, dömde de vuxna, dömde sig själv hårdast av alla.Hon lärde sig att leva ensam och trodde att hon var någon som inte behövde.  Hon stod stark, på egna ben. Men, hon kunde inte älska sig själv.

Men så mötte hon en man som såg henne, som fanns kvar trots alla provokationer hon utsatte honom för, som älskade henne förbehållslöst. Och hon älskade sig själv genom hans blick. Hon tillbringade återstoden av sitt liv i tacksägelse - hon tackade gudarna för att de låtit henne få den barndom hon fått, att hon överlevt sin barndom, att de låtit henne växa till en stark och fri kvinna, att hon slutligen funnit sitt rätta jag genom att våga älska sig själv.

  ...förgrep sig på de barn som kom i hans väg har även han lämnat sina minnen i mitt förvar. Bilderna av tvååringarna som höll de kolorerade köttmagasinen åt honom medan han masturberade och tömde sina vätskor i en hink med urin är förvridna, färgade av hans tro att det han gjorde inte var fel utan helt naturligt. De flickor som vid tio års ålder introducerades i andra köttsliga konster skulle komma att ständigt hata honom...men han förstod aldrig varför.Som gammal satt han ensam i sitt hus, med smutsen krypandes in i hans porer, färgade dem lika svarta som den skuld han bar. Efter hans död kom de, de sorgsna flickorna, en efter en med sorgen över hans övervåld som finstrimmiga ärr i sina själar. De stod en stund och spottade sedan på hans grav. När de gick därifrån såg de sig aldrig mer om