och då menar jag inte sömnig, utan just T-R-Ö-T-T och sliten...

Åkte iväg till jobbets morgonmöte fast jag är ledig för att diskutera de nedanstående frågorna. Saker och ting har fått sin lösning idag - kollegorna fick diskutera samman, men man kommer ändå inte ifrån att jag kanske borde agerat annorlunda igår.

Tog en fika med de andra eftermorgonmötet, och då satt chefen där. Jag kände på mig att hon ville mej nåt, så när de andra gick satt jag kvar. Hon sa då att hon ville prata med mej om min framtid...inte så jävla lovande, kanske. Hon undrade vad jag tänkt till hösten, och jag sa som det är...att jag inte fick lärarjobbet jag sökt, att vikariat kanske kan hända, men det är inget jag vet något om nu. De har inte räknat i mig i höstens budget, utan räknat med att jag ska försvinna (vilket är outsägligt korkat med tanke på att jag faktiskt har fast tjänst), och blir jag kvar innebär det att nån annan måste gå. Så, alla är visst jävligt glada om jag försvinner från jobbet också...känns det som. Jag fick nästan en känsla av att jag förväntas säga upp mig...

Så nu känner jag mej ännu mer misslyckad...jag fyller inte upp några jävla förväntningar alls...eftersom jag vill ha mitt jobb kvar, eftersom jag inte vet hur jag ska hantera en svår etisk situation, och så vidare.

Så, jag åkte iväg för att tröstshoppa lite, tänkte mej att skaffa hem lite akrylfärger, några billighetspannåer och lite bättre penslar än jag har...men när jag kom till affären fick jag kalla fötter för jag har sååå jävla dåligt ställt just nu. Lever på halv lön, makens födelsedag i april gick loss på ett par tusen, och lillpyres den här månaden innebar presenter för en tusenlapp. Så, visst har jag pengar till mat osv...men inte till sån lyx som färger och penslar...inte den här månaden. Fast jag skulle ha behövt det, för just nu är jag som en krutdurk och skapande hjälper till att lätta på trycket...

Så - jag klarar inte ens av att tröstshoppa ordentligt...

situation i jobbet igår som jag inte visste alls hur jag skulle lösa. Jag diskuterade med kollegor, med en läkare osv men blev egentligen inte klokare.

Vad de olika lösningarna skulle innebära...:

Jag skulle bryta mot etiska riktlinjer, gå utanför vårt uppdrag och hjälpa några människor lösa en för dem jobbig situation, men i längden skulle det inte vara hjälp, för det skulle inte hjälpa dem ta ansvar.

Eller:

Jag skulle följa etiska riktlinjer, följa vad uppdraget stipulerar, och kanske hjälpa dem på längre sikt, men inte med den jobbiga situation som förelåg just nu.

Jag pratade med en kollega om detta nu på morgonen. Hon skulle utan att tveka ha gått enligt det första, medan de jag pratade med igår - läkare och kollegor skulle gått enligt den andra...

Och jag känner att hur jag än gör så gör jag fel...