vaknade halv fem i morse med en huvudvärk som pulserade, fick mig att svettas floder, nästan kräkas och tårarna rann ur ögonen utan att jag grät...

Åkte till ICA Maxi ohc handlade - såg på vägen dit att både hundkäx, midsommarblomster och rö'docka (vad den nu heter på svenska) slagit ut...trist - det är en månad till midsommar! Och syrenen står i full blom...!

Tog en bukett från grannens syren - så blir det mindre syrenskräp på vår altan när den blommat över...;)

Större delen av syren hänger i alla fall över på vår sida och skuggar vår altan, så...plus att den skaver mot vårt altantak och skjuter jävla rotskott upp genom altangolvet...*avskyr*

Men vacker är den den här tiden på året...

Och den andra grannens gräsmatta har varit jättevacker en period! Massor av små gula solar!

Jag trodde Norah Jones var en riktig tråkfia, det lilla jag hört - har helt avfärdat henne.

Men, nu snubblade jag över denna på webbradion...Vilken låt!

men upplever ett sånt inre motstånd mot att sitta ner, koncentrera mig på skrivandet att jag bara inte KAN...hur jag än försöker. Vet inte varför...

som du kan läsa här.

I min värld så är de kristnas gud en ursprunglig gud som makthungriga påvar, en kyrka rädd om sin egen existens osv använt som förevändning för att rädda sina skinn eller hopa rikedomar på hög. Man har använt hot om helvetet för att hålla människor i schack. Människor som är fria till anden, som tänker själva, accepterar inte att leva i träldom, i fattigdom, i guds tukt och förmaning. Den ursprungliga kristna tanken - med KÄRLEKEN som allt omfattande, med jämlikhet mellan fattiga och rika, män och kvinnor, svarta och vita - försvann nog ganska snart när den kristna församlingen växte och blev en stor apparat med makthavare på olika nivåer. Jag tror att man måste försöka bortse från den religiösa historien och söka ursprunget, kärnan för att man ska kunna förstå, för att kunna se det som är "sant" (fast jag tror ju inte på "sanning" heller - jag anser att det finns lika många sanningar som det finns människor.). Jag tänker på tex Henry VIII som såg till att byta statsreligion i England för att kunna skilja sig från sin drottning och skaffa en ny...sju gånger...Eller Gustaf Vasa som införde protestantismen i Sverige...Han gjorde inte det pga några nobla, djupt religiösa skäl - han såg klostrens rikedomar och tog tillfället i akt att fylla på statskassan....

Och jag tror inte att helvetet existerar - det är en mänsklig uppfinning avsedd att hålla människor kvar i sina skoskaft...

skriva ihop en platsansökan. De söker en lärare av min sort på individuella programmet här i stan. Att ha specialpedagogisk kompetens var en fördel, och det har inte jag. Men de söker en lärare med exakt min profil i övrigt. Jag antar att min brist på specialpedagogisk kompetens uppvägs till viss del av min egen minst sagt brokiga uppväxt - jag har varit där många av dem är...vilsen, trött, med en känsla av utanförskap, av att inte höra hemma nånstans, att inte veta vad jag vill, att inte vilja, att hata vuxensamhället osv...

och den här gången satt vi i vårt vardagsrum och väntade på vår granne som skulle komma över och diskutera något problem. Det ringde på dörren, men i dörren stod inte grannen, utan min mellansysters man, rödögd, seg som man blir av heroin. Han sa: "Nu finns inte S bland oss längre. Hon dog för en timme sen, överdos. Vi tog ett återfall på en hotelltoalett. Hon sa att hon mådde illa, så reste hon sig upp, kräktes i handfatet och föll ihop död.". Drömmen förlorade alla färger, och jag satt där och bara upprepade för mej själv: "Det här har jag väntat på...Det här har jag väntat på...så länge, så länge...".

Och visst är det så - jag har väntat på det i tjugo års tid nu. Numer är mellansyster metadonbehandlad, gift, lycklig och fräsch, TACKÅLOV, men ändå finns den där känslan där...Att det inte är på riktigt, att det kanske bär iväg snart igen, som det har gjort förr...

Observera då, att mellansyster INTE är Sunkissed (pekar neråt länklistan)...Sunkissed är min dyrkade yngsta Lillasyster, den mest fantastiska Lillasyster som finns i alla fall i min generation, som jag saknar varje dag för att hon bor alldeles för långt borta...

med skolarbete (och tänker göra det snart) men jag är lite för trött, så än så länge ägnar jag mig åt lite blogg-omsorg...

eller Turdus merula.

 Den är 25-26 cm lång, kraftig och långstjärtad. En äldre hanne är lätt igenkännlig med sin helsvarta dräkt, klargula näbb och gula ögonring. Honan är mörkbrun med ljusare strupe och brun ögonring.

Man hittar den i trädgårdar, skogar och parker i södra och mellersta Sverige, samt längs Norrlandskusten. Den livnär sig på frön, bär, insekter och maskar. Koltrasten häckar förutsatt att där finns växtlighet och helst även mänsklig bebyggelse. Den bygger helst sitt bo på låg höjd i täta träd eller buskar. Bomaterialet är strån, mossa och löv som blandas med jord.

Koltrasten har utvecklat en känslig försvarsmekanism då fara hotar. Detta kallas "skräckfällning" och innebär att fågelns fjädrar yr omkring. Förhoppningsvis kan den då ta sig ur denna fara och de viktiga vingfjädrarna hållas intakta. Enligt gammal folktro, innebär det ett väderomslag om man ser en kolrast på vintern. Koltrasten har även många olika namn, i olika delar av Sverige; Svarttrast, Svartstare(Småland), Gråstare, Svartklera(Bohuslän), Buskstare (Småland, Öland,Gotland), Solsvärta (Skåne) och Muskvipa (Västergötland

(Källa: http://www.sofnet.org/index.asp?lev=722&typ=1)

Sedan har vi den poetiska sidan av denna fågel...dess sång...

Milda blå sommarkvällar, när jorden värmts av en gassande sol, skratt hörs på avstånd och grillarna tänds en efter en tar man en långsam strosande promenad runt den närliggande sjön. Den sjunkande solens strålar bestryker skogsbrynet med sitt guld, och dofterna från jord, från vattnet, från allt det växande gröna gör en vimmelkantig och yr. Då hör man, på avstånd, koltrastens vemodiga flöjtande sång, i den guldbeströdda skogen, och glädjen över skönheten i dess sång, över skapelsens skönhet blir nästan outhärdlig, den pressar på i bröstet och kommer ut som skratt, eller som tårar...