gullungen, och då hade hon haft kolik i exakt en månad, också...hon började första natten på bb...

för fem år sedan idag hade jag blivit hemskickad från förlossningen, för att vila hemma, och vänta på att värkarna skulle komma igång igen.

Vi gick och shoppade på Ica Maxi, jag vaggade fram där i gångarna, med värkarna långsamt sköljande över mig. Vi åkte hem, lagade god middag, och jag kröp i säng nån gång vid 21-tiden. När jag vaknade vid 00.30 så var värkarna i full gång igen - ordentliga värkar denna gång...Så vi åkte in igen, och den här gången blev vi inte hemskickade! Kl 10.28 den 10 maj såg hon världens ljus för första gången, mitt Lillpyre. Och såhär såg hon ut:

Jag blir galen när halva inlägget försvinner när man skrivit det...

Gör ett nytt försök här, då:

Nej, det funkade inte...Jag får länka till boken i stället i inlägget nedan...Kan för övrigt säga att jag läst ut boken nu på morgonen, och sitter här med zebrarandiga kinder av den runna mascaran...

För er som gillar skruvade historier kan jag varmt rekommendera "Tidsresenärens hustru" - av Audrey Niffenegger.

inte sådär hysteriskt lessen över det missade jobbet...det är mer det att jag måste fortsätta jobba där jag jobbar...Jag orkar inte riktigt med det här...Men kan heller inte säga upp mig eftersom maken blir arbetslös vid årsskiftet, och åtminstone en av oss måste ha ett jobb.

Ska ta ett snack med chefen och begära förändrade arbetsuppgifter, tror jag...Om det går. Jag vet att vår adm som är distriktssköterska gärna skulle vilja ha mer dsk-jobb och mindre adm. Så, det kanske vore något..?

klockan sex kunde jag absolut inte förstå vad det var som lät...och varför.

Jag tänkte...Ameh...en lördag? Jag är ju ledig? Inte sjutton ska jag väl upp nu...? Ögonen vägrade låta sig öppnas, kroppen vrålade befallningar om att jag o-m-e-d-e-l-b-a-r-t skulle somna om. Nånstans i bakhuvudet fanns dock en liten röst som gällt hojtade att jag inte alls var ledig, att jag skulle upp och jobba en dag till...Kroppen vägrade tro det och hånade den lilla röstens ägare och menade på att om kroppen behöver sova så behöver kroppen sova och då ska överjaget inte komma och tro att det kan ha något med saken att göra. Men, överjaget vägrade ge sig och lyckades till sist övertyga kroppen om att det var dags att åla sig ur sängen, och stappla iväg till toaletten...

Och nu sitter vi här, kroppen, överjaget och jag...på jobbet. Bläää...

"Mitt" sökta jobb gick till en som vikarierat där tidigare något halvår, och som haft vikariat nu under våren. Det känns lite surt, faktiskt. Men, det är alldeles självklart att den som jobbat på tjäsnten under en tid ska ha den, så länge den uppfyller kvalifikationerna - utan tvivel. Det är inte det, absolut inte!

Men, det är liksom ett slags moment 22, det här - arbetsgivarna begär erfarenhet,  men om man aldrig får jobba som lärare så kan man ju aldrig få det heller...

Surt, sa räven, som sagt!

som borde skaffa sig ett liv...?