med förutfattade meningar och åsikter.

Jag lever med ett ganska starkt andligt perspektiv på världen - jag uppfattar mig själv som återfödd, i och med att jag har starka minnesbilder av tidigare liv. Jag hade som barn - och även nu, som vuxen återuppväckt - en stark känsla av att vara ett med allt övrigt liv i världen - alla andra människor, djur...allt som lever. Jag uppfattar att själva livsgnistan i oss är det som är det man inom religionerna betecknar som gud, allah eller vad det nu månde vara. Det som andra kallar gud kallar jag 'det gudomliga ljuset' och uppfattar det som den allomfattande kärleken. Jesus, ja, han kanske fanns och var en särskilt märkvärdig människa...men gud inkarnerad? Eller guds enfödde son...näe.

Jag hänförs av skönheten i skapelsen, och lever med en stark känsla av kärlek till allt liv, till jorden och till universum.

Men, när det kommer till att vänner och bekanta tycker att jag ska följa med till deras kyrka nån gång, eller när nån börjar prata med mej om gud, så reser sig håren i nacken och jag får nästan konvulsioner. Jag värjer mej frenetiskt mot allt vad kyrka och församling heter - kan inte gå in i en kyrka utan att uppleva det som att jag tyngs ner mot jorden, att det inte finns utrymme för mej där - jag vill bara lägga benen på ryggen.

Delvis hänger det ihop med att jag som barn (kanske nio-tioåring) blev utsatt för ett ganska så fult värvningsförsök från den lokala baptistförsamlingen (eller var det pingisar?) i området där jag bodde. Jag hade en kompis jag lekte med ibland - jag följde en gång med henne till Elimkyrkan där de vuxna bad förbön, la handen på mitt huvud och välsignade mig, sen förklarade de att jag blivit frälst och tagit emot jesus. Jag - som var barn och oerhört naiv - gick hem och berättade för mamma, som brast ut i ett rejält flatskratt och (som jag upplevde det) hånade mej för detta. Efter det gick jag långa omvägar runt kompisen, och vågade aldrig mej i närheten av Elimkyrkan igen. Då, när jag var barn så var det skammen av att ha blivit utskrattad av mamma som var det dominerande, men idag gör själva värvningsförsöket från församlingsmedlemmarna illa till mods, faktiskt arg. Om något av mina barn skulle ha blivit utsatt för något sådant - som jag hoppas inte förekommer idag - skulle jag bli vansinnigt arg. Som tonåring hade jag flera kompisar som var medlemmar i EFS (Evangeliska FosterlandsStiftelsen), som inte på nåt sätt försökte värva mig till sin församling. Jag kunde följa med dem i kyrkan, vara med på ungdomsgrupper utan att nån nånsin försökte övertyga mej om nåt. Jag trivdes väldigt bra med dem, som vänner. Men om de försökt värva mej hade jag backat.

En annan orsak till min antipati mot kyrkan är att jag är så himla tjurskallig - jag vill fatta mina egna beslut, dra mina egna slutsatser, skaffa mig min egna förståelse av saker - att bli serverad sanningar som jag förväntas tro på är inget för mig. Jag har stått på egna ben alltför länge, är för kritiskt tänkande och ifrågasättande för att det ska fungera för mig att vara medlem i något samfund.

Jag kan förstå tryggheten i att ha en given ram att tro på. Men jag behöver inte den ramen - jag kan söka mina svar själv.

När jag läste till sjuksköterska hade jag två kurskamrater (och vänner) som var benhårt övertygade om att Darwins evolutionsteori var fullständig felaktig, och att den bibliska skapelseberättelsen var den enda sanna. Och då blir jag så fundersam - om man ska arbeta i ett yrke där vetenskap är det högsta sanna, är det förenligt med att vara bokstavligt bibeltroende? Det gav mig dålig smak i munnen. För att inte tala om sjuksköterskan som på vårdavdelningen höll förbön för döende personer, som utsatte patienterna för frälsningsförsök och uttalade sig om Ulf Ekman som en fantastisk man, som var så oerhört utsatt för mediernas fula metoder - allt var ju bara lögner om stackars broder Ulf...

Då är det inte konstigt att man backar...eller hur!

vad jag tycker det är skönt att få bli lite äldre, att få lov att släppa utseendefixeringen, att våga släppa utseendefixeringen.

Jag är uppvuxen i en familj av idel skönheter - mamma var  (som ung)  en sådan kvinna som männen sprang benen av sig för, slogs om, dreglade över. Min mellansyster var otroligt vacker med sina öga kindben, sina intensiva ögon, sin generösa mun (när Helena Christensen först kom trodde alla som kände oss i Staden mellan bergen att det var min syster). Min yngsta syster - femton år yngre än jag - har också med sin blonda sensualism, sina stora blå ögon, sina fylliga läppar varit centrum för männens uppmärksamhet. Jag själv har alltid uppfattat mig själv som ful. Jag har inte varit slående vacker som min mamma eller mina systrar. Jag har varit överviktig - i vissa perioder väldigt överviktig - i andra perioder smal. Det är klart att jag har sett att jag fångar männens uppmärksamhet så länge mina systrar inte finns i närheten, men eftersom min egen grundläggande uppfatttning om mig själv alltid varit att jag är ful så har jag trott att det varit fel på dem...männen, som kunde titta på mig med intresse. Det är klart att jag ibland kunnat förstå att jag inte är så ful som jag tror men det har inte förändrat min grundläggande uppfattning om mig själv. Jag ligger i åsikt om mitt utseende sådär morfande mellan Sonya Hedenbratt, Sune Mangs och Jabba the Hutt om ni minns dem. Ibland kan jag till och med sträcka mig så långt att jag kanske liknar Kathy Bates.

Nu fyller jag snart fyrtiotvå. Håret börjar gråna (när jag inte färgar det), ansiktet börjar ha en del märkliga rynkor och veck, gropar och begynnande häng som jag inte riktigt känner igen sen tidigare men som på något vis fyller mig med glädje...jag tycker det är så festligt att få se sitt eget ansikte förändras, åldras. Varje rynka, varje ny fläck eller grop innebär nya erfarenheter, mer glädje, mer skratt...mer kramar från mina ungar och min man...Jag läser Kärlek i mitt ansikte och tänk vad jag är lycklig!

Och dessutom innebär varje nytt år att jag slipper oroa mig för en enstaka finne, för om ögonlocken hänger, för om munnen är för liten, näsan är för spetsig eller uppnäst...Det spelar ingen roll! Jag är jag, här står jag med mitt ansikte av Kärlek...

som du kan läsa här.

I min värld så är de kristnas gud en ursprunglig gud som makthungriga påvar, en kyrka rädd om sin egen existens osv använt som förevändning för att rädda sina skinn eller hopa rikedomar på hög. Man har använt hot om helvetet för att hålla människor i schack. Människor som är fria till anden, som tänker själva, accepterar inte att leva i träldom, i fattigdom, i guds tukt och förmaning. Den ursprungliga kristna tanken - med KÄRLEKEN som allt omfattande, med jämlikhet mellan fattiga och rika, män och kvinnor, svarta och vita - försvann nog ganska snart när den kristna församlingen växte och blev en stor apparat med makthavare på olika nivåer. Jag tror att man måste försöka bortse från den religiösa historien och söka ursprunget, kärnan för att man ska kunna förstå, för att kunna se det som är "sant" (fast jag tror ju inte på "sanning" heller - jag anser att det finns lika många sanningar som det finns människor.). Jag tänker på tex Henry VIII som såg till att byta statsreligion i England för att kunna skilja sig från sin drottning och skaffa en ny...sju gånger...Eller Gustaf Vasa som införde protestantismen i Sverige...Han gjorde inte det pga några nobla, djupt religiösa skäl - han såg klostrens rikedomar och tog tillfället i akt att fylla på statskassan....

Och jag tror inte att helvetet existerar - det är en mänsklig uppfinning avsedd att hålla människor kvar i sina skoskaft...

Ålrajt, ålrajt! Jag faller till föga och börjar på ny kula....! Jag kan inte låta bli!

Till frågan!

HUR luktar vegetarian-bajs?

Jag menar - rovdjursbajs som kattskit, hundskit osv luktar illa! Jävligt illa!

Hästskit luktar inte så illa, det har en helt klart mustig och frän doft, men den är inte obehaglig, samma sak med koskit...?

Så, avföring från människor som äter animalisk föda vet jag hur den luktar (haaa, vad trodde du då?) men HUR luktar vegetarianbajs?