Ibland går det så himla fort....en arbetskamrat hade sökt mig när jag var på dagis. De har tydligen bestämt sig för att äta ute - på ett av stans  dyrare ställen, vid havet, i morgon kväll för att fira av en som slutar...och vill veta idag om jag ska med...Jag skulle gärna, men har inte råd, tycker jag. Ska till Sthlm både den 1:a och den 8:e (budget-budget-tågbiljetter blir 500 kronor), Lillpyre ska ha barnkalas och själv gå på barnkalas, jag behöver sommarskor osv, och fick dessutom bara halv lön denna månad...Så nu vet jag inte alls hur jag ska göra...ska lämna besked i morgon bitti!

Vad skulle ni göra?

Jag har varit medlem på ett internetforum under ett antal år. Där har varit trevligt, och mindre trevligt i perioder. Jag har hittat vänner där, människor jag tycker mycket om.

De bytte ägare för nåt år sen eller så, och sedan dess har saker och ting försämrats - det har blivit mer och mer tydligt att redaktionen för detta forum inte egentligen är intresserade av sina medlemmar. De lyssnar inte på kritik, stänger av människor utan orsak, stänger ner inlägg som kritiserar redaktionen osv.

Nu har jag begärt att få avregistrera mig därifrån, känner att jag inte vill vara en del av något som tidigare varit så bra och nu blivit egenmäktigt, profithungrigt etc...

Men det känns ändå lite tomt. Jag kommer att sakna de personer jag lärt känna i olika diskussionsfora osv...

Stickad i ett norskt alpackagarn (Du store alpakka???), mjukt mörk fuchsiafärgad...Härligt garn!

Såhär ser den ut!

Och själva mönstret i närbild ser ut såhär:

Åsså har jag börjat på ett par strumpor åt Lillpyre i Opals regnskogsgarn...tigermönstrat! Cooolt! Å sen ska jag sticka ett par till. Tror jag....

och nu ska vi se om Storpyre gör som min syrra gjorde - kom hem en gång när mamma bakat, vädrade i luften och utbrast: "Åh" Här luktar det mammas bak!"

Är sjuksköterskor inkompetenta som handledare för att de saknar magisterutbildning i vetenskaps- och vårdfilosofi?

Ja     9.5 %

Nej    61.9 %

Vet ej    9.5 %

Sjuksköterskeyrket är företrädesvis praktiskt - vad ska de med filosofin till?    19 %

Totalt har 21 personer röstat.
Omröstningen startade 2007-04-25 13:50

Det är intressant att se, att "vanligt folk" har så mycket mer sunt bondförnuft än vetenskapsintelligentian...Forskningsanknytningen i de praktiska yrkena - som sjuksköterska eller lärare är jättebra - för dem som tänker bli forskare. Att ha så stark forskningsförberedandeinriktning som i dagens utbildningar är jättebra - för dem som tänker satsa på forskning. Patienter och skolelever behöver inte sjuksköterskor eller lärare som är superduktiga på pompösa teorier - de behöver människor som verkligen ser, som är handlingskraftiga, och skickliga praktiker...

denna mycket lämplig, tycker jag.

Lillpyre och jag bestämde oss för att baka idag, då dagis har stängt. Så, vi bestämde att kanel- och kardemummavaniljbullar, brysselkex och schackrutor var lämpliga idag. Men, när hon blandat den första degen, till brysselkexen, så var hon nöjd och ville inte vara med mer...så nu sitter hon och tittar på film, och jag sitter och väntar på att bulldegen ska jäsa. Men jag gissar att hon gladeligen kommer att äta av godsakerna sedan...

Om nån vill smaka så slänger jag på hurran när allt är klart...;)

förutom c-uppsatsen är genomliden, frampressad och inmailad...tackålov! Så, bara den blir godkänd nu då, så är jag färdig lärare sedan (förutom c-uppsatsen, då...som vi håller på med och går upp med i oktober).

Lättnaden antar enorma proportioner, och det borde firas på något vis!

i hela fridens namn det är som driver mig (fast jag egentligen vet)...

Dels har vi den obotliga nyfikenheten på existensen, på människan, livet och världsalltet...

Men sen har vi också den grundläggande, genomsyrande känslan av underlägsenhet. Den känsla som inpräglats i en - oavsiktligt - när man i uppväxten ibland blivit bortvald till förmån för yngre syskon, när man inte upplevt sig sedd som barn (tänker tex på när jag var kanske nio och min syster fem och min mamma kramade henne godnatt och gullade, och jag fick be om en kram för att få en - antagligen för att mamma tyckte jag var stor...men ändå), eller för att man i sin uppväxt kastats hit och dit, efterfrågad av ingen, och ingen har sett hur man haft det (dysfunktionella familjer blir mästare i att hålla en tät mur mot omvärlden).

Så, när jag väl flyttat hemifrån, skaffat egen familj osv så blev det också dags att göra upp med min egen bild av mig själv som värdelös, som underlägsen alla andra. Så jag började studera - jag läste till sjuksköterska. Jag tyckte att jag var oerhört duktig på att studera. Blev färdig sjuksköterska efter tre år och fick min legitimation. Jag var oerhört stolt över min bedrift, stolt över att vara sjuksköterska, och duktig på mitt arbete - intuitiv, säker, snabb och trygg. En god arbetskamrat, en god arbetsledare, varm och nära mina patienter. Proffsig gentemot läkarna, kamratlig mot andra yrkesgrupper.

Men jag kände mig fortfarande underlägsen alla andra.

Jag arbetade ett antal år, blev så van att sjuksköterskearbetet blev rutin och lite tråkigt. Så, jag läste 1½ år till på högskola. Jag var fortfarande duktig student. Jag blev distriktssköterska - legitimerade sjuksköterska med specialistexamen. Jag var duktig som distriktssköterska, intuitiv, säker och trygg. En god arbetskamrat, en god arbetsledare, lite mindre öppen, mer privat. Men ändå trevlig i fikarummet. Jag höll mej mer för mej själv.

Jag kände mig fortfarande underlägsen alla andra.

Distriktssköterskearbetet blev rutin, och tråkigt. Dessutom gick jag in i väggen, utmattad, utbränd.

Så, jag bestämde mig för att byta inriktning.

Jag började läsa till gymnasielärare i omvårdnad, 1½ år. Jag var mindre amibitiös i mina studier, gjorde inte mer än jag var tvungen, men fick ändå väldigt bra betyg. Jag kände mig fortfarande underlägsen alla andra. Nu är jag nästan färdig vårdlärare...jag har pluggat sammanlagt sex år på högskolenivå sedan jag började...Jag har tre st utbildningar som jag kan arbeta inom alla tre, den sista ger mig tillträde till forskarutbildning om jag vill det. Men underlägsenhetskänslan finns fortfarande där. All denna möda, allt slit, all svett...till ingen som helst nytta för mig ändå...

Jag är fortfarande den där ungen som inte blev sedd som jag hade behövt...alla mina poäng till trots.

Fast - skillnaden nu är att jag vet att det är så det förhåller sig...och då kan jag kanske börja göra något åt det...