i hela fridens namn det är som driver mig (fast jag egentligen vet)...

Dels har vi den obotliga nyfikenheten på existensen, på människan, livet och världsalltet...

Men sen har vi också den grundläggande, genomsyrande känslan av underlägsenhet. Den känsla som inpräglats i en - oavsiktligt - när man i uppväxten ibland blivit bortvald till förmån för yngre syskon, när man inte upplevt sig sedd som barn (tänker tex på när jag var kanske nio och min syster fem och min mamma kramade henne godnatt och gullade, och jag fick be om en kram för att få en - antagligen för att mamma tyckte jag var stor...men ändå), eller för att man i sin uppväxt kastats hit och dit, efterfrågad av ingen, och ingen har sett hur man haft det (dysfunktionella familjer blir mästare i att hålla en tät mur mot omvärlden).

Så, när jag väl flyttat hemifrån, skaffat egen familj osv så blev det också dags att göra upp med min egen bild av mig själv som värdelös, som underlägsen alla andra. Så jag började studera - jag läste till sjuksköterska. Jag tyckte att jag var oerhört duktig på att studera. Blev färdig sjuksköterska efter tre år och fick min legitimation. Jag var oerhört stolt över min bedrift, stolt över att vara sjuksköterska, och duktig på mitt arbete - intuitiv, säker, snabb och trygg. En god arbetskamrat, en god arbetsledare, varm och nära mina patienter. Proffsig gentemot läkarna, kamratlig mot andra yrkesgrupper.

Men jag kände mig fortfarande underlägsen alla andra.

Jag arbetade ett antal år, blev så van att sjuksköterskearbetet blev rutin och lite tråkigt. Så, jag läste 1½ år till på högskola. Jag var fortfarande duktig student. Jag blev distriktssköterska - legitimerade sjuksköterska med specialistexamen. Jag var duktig som distriktssköterska, intuitiv, säker och trygg. En god arbetskamrat, en god arbetsledare, lite mindre öppen, mer privat. Men ändå trevlig i fikarummet. Jag höll mej mer för mej själv.

Jag kände mig fortfarande underlägsen alla andra.

Distriktssköterskearbetet blev rutin, och tråkigt. Dessutom gick jag in i väggen, utmattad, utbränd.

Så, jag bestämde mig för att byta inriktning.

Jag började läsa till gymnasielärare i omvårdnad, 1½ år. Jag var mindre amibitiös i mina studier, gjorde inte mer än jag var tvungen, men fick ändå väldigt bra betyg. Jag kände mig fortfarande underlägsen alla andra. Nu är jag nästan färdig vårdlärare...jag har pluggat sammanlagt sex år på högskolenivå sedan jag började...Jag har tre st utbildningar som jag kan arbeta inom alla tre, den sista ger mig tillträde till forskarutbildning om jag vill det. Men underlägsenhetskänslan finns fortfarande där. All denna möda, allt slit, all svett...till ingen som helst nytta för mig ändå...

Jag är fortfarande den där ungen som inte blev sedd som jag hade behövt...alla mina poäng till trots.

Fast - skillnaden nu är att jag vet att det är så det förhåller sig...och då kan jag kanske börja göra något åt det...