Trendifieringen breder ut sig i vårt land - "Trendiga outfits till studentdagen" - "Grilla dig smal i sommar" - "Glossigt glammigt glassigt" - "De hetaste mobilerna - vi har listan" - och så vidare...Blogg efter blogg handlar om utseende - inläggen behandlar vilket plagg man köpt vart och hur man matchar dem och dagliga foton laddas upp. I tidningarnas nätbilagor läser jag om hur människor hittar på de mest intrikata sätt att skada varandra med största möjliga effekt. Etikettspalterna vindlar sig kilometerlånga, som om huruvida man kan ha linnedräkt på kavajbröllop eller om man ska säga adjö innan man tagit på ytterkläderna eller efter vore det allra viktigaste att lägga sin energi på. Under tiden går våra barn i skolor där lärarna går på knäna, där könsorden och slagen haglar mellan eleverna. Pedofiler försöker föra bort våra minsta, och makthavarna tar till lama försök att förhindra våldet medan de helst skulle vilja sitta på sitt gods, skåla i fina årgångsviner och nån gång ibland gå ut och klia prisgalten mellan öronen. Våra gamla sitter ensamma i sina bostäder medan hemtjänsten springer benen av sig för en lön man inte kan leva på, anhöriga bryter ihop och gråter och frånsäger sig sitt ansvar då de inte längre orkar stötta. I telefonen till vårdcentralen möter du en inläst röst som säger: "Tyvärr kan vi inte ta emot fler samtal idag, vid behov av ambulans ring 112 eller kontakta sjukvårdsrådgivningen. Eller återkom nästkommande vardag.".  När du väl kommer fram till rådgivningen får du prata med en sköterska som haft trettio liknande samtal innan ditt, som för varje samtal måste försöka hitta på ett sätt att lösa just ditt problem på allra bästa sätt, för nån läkartid finns inte att få då de redan är fullbokade sedan flera timmar. Du blir förbannad, och sköterskan än tröttare...till slut går hon hem och gråter eller skriker åt sin man eller sina barn, utsliten av att ständigt uppfinna hjulet för varje nytt samtal med någon som behöver, vars behov hon både ser och förstår men som hon måste använda all sin uppfinningsrikedom för att kanske kunna hjälpa på ett sätt som inte alls är optimalt utan i bästa fall godtagbart. Och för varje samtal hon har så vet hon att om hon inte löser det problem hon står inför att lösa på absolut bästa sätt så riskerar hon både sitt arbete och sin legitimation.

Journalisterna rasar på sitt håll, driver upp skandalskriverier och tror att de gör samhället en tjänst genom att ständigt klanka ner på sjukvård, skola osv, genom att blåsa upp alla små problem till omåttliga proportioner medan de sitter på sina redaktioner och gottar sig åt sin egen rättfärdighet. De äger inte verklighetsförankring, äger inte trovärdighet, äger inte sanningen (eftersom sanningen är att den inte finns...).

Men har någon nånsin sett en en tidning eller en journalist som granskar sina egna? Vart finns då trovärdigheten?

Och jag undrar då - vart i all världen finns medmänsklighet? Värme? Tillit? Ärlighet? Vänskap? Den allmänmänskliga kärleken?

Agape...

----

När min söta Syster ("Sunkissed" - *pekar ner mot länklistan*) var liten hyrde min mamma och hennes sambo en sommarstuga. Som min syster var mycket yngre än oss äldre syskon blev hon som ett ensambarn - vi flyttade hemifrån ganska tidigt.

Mamma, sambo och Syster var i stugan den sommar Ebbe-Carlsson-affären var som mest aktuell. Söta Syster skuttade omkring och lekte, hade sina låtsaskompisar (bla en räv om jag inte minns fel), och pratade och pratade för sig själv (Du var en underbar unge, gumman!) och mamma lyssnade till...hon pratade hemskt mycket om Ebbe Carlsson...han var med i hennes samtal med låtsaskompisarna hela tiden...det var Ebbe Carlsson hit och Ebbe Carlsson dit. Mamma fundera över vad det egentligen var hon pratade om så hon tog och frågade Söta Syster....Det visade sig att Söta Syster hade en liten skalbagge som bodde i en tom tändsticksask...och han hette Ebbe Carlsson! ;)

och knackade på och erbjöd sig hjälpa till med fikat - hon tog inköpslistan jag skrivit och sprang iväg och handlade, sen fixade hon till allt. En annan personal - en arbetsterapeut lovade plocka av och städa av efter fikat, och jag hann till och med springa upp och fika lite själv, förvisso stående men ändå...åtta minuter tog det att dricka en kopp kaffe, äta en smörgås och en muffin...

Och nu fick jag ett par minuters glapp, och då hinner man ju skriva ett blogginlägg, för att rensa hjärnan mellan patienterna...

Jag är fikageneral på jobbet idag, som sagt. Men, jag har också mottagning, och mina kollegor har bokat mottagningen så att jag varken hinner fixa fikat eller fika själv...:(

Och jag har ropat ut om att få hjälp med antingen det ena eller andra, men ingen har reagerat...