Jag trodde Norah Jones var en riktig tråkfia, det lilla jag hört - har helt avfärdat henne.

Men, nu snubblade jag över denna på webbradion...Vilken låt!

men upplever ett sånt inre motstånd mot att sitta ner, koncentrera mig på skrivandet att jag bara inte KAN...hur jag än försöker. Vet inte varför...

som du kan läsa här.

I min värld så är de kristnas gud en ursprunglig gud som makthungriga påvar, en kyrka rädd om sin egen existens osv använt som förevändning för att rädda sina skinn eller hopa rikedomar på hög. Man har använt hot om helvetet för att hålla människor i schack. Människor som är fria till anden, som tänker själva, accepterar inte att leva i träldom, i fattigdom, i guds tukt och förmaning. Den ursprungliga kristna tanken - med KÄRLEKEN som allt omfattande, med jämlikhet mellan fattiga och rika, män och kvinnor, svarta och vita - försvann nog ganska snart när den kristna församlingen växte och blev en stor apparat med makthavare på olika nivåer. Jag tror att man måste försöka bortse från den religiösa historien och söka ursprunget, kärnan för att man ska kunna förstå, för att kunna se det som är "sant" (fast jag tror ju inte på "sanning" heller - jag anser att det finns lika många sanningar som det finns människor.). Jag tänker på tex Henry VIII som såg till att byta statsreligion i England för att kunna skilja sig från sin drottning och skaffa en ny...sju gånger...Eller Gustaf Vasa som införde protestantismen i Sverige...Han gjorde inte det pga några nobla, djupt religiösa skäl - han såg klostrens rikedomar och tog tillfället i akt att fylla på statskassan....

Och jag tror inte att helvetet existerar - det är en mänsklig uppfinning avsedd att hålla människor kvar i sina skoskaft...

skriva ihop en platsansökan. De söker en lärare av min sort på individuella programmet här i stan. Att ha specialpedagogisk kompetens var en fördel, och det har inte jag. Men de söker en lärare med exakt min profil i övrigt. Jag antar att min brist på specialpedagogisk kompetens uppvägs till viss del av min egen minst sagt brokiga uppväxt - jag har varit där många av dem är...vilsen, trött, med en känsla av utanförskap, av att inte höra hemma nånstans, att inte veta vad jag vill, att inte vilja, att hata vuxensamhället osv...

och den här gången satt vi i vårt vardagsrum och väntade på vår granne som skulle komma över och diskutera något problem. Det ringde på dörren, men i dörren stod inte grannen, utan min mellansysters man, rödögd, seg som man blir av heroin. Han sa: "Nu finns inte S bland oss längre. Hon dog för en timme sen, överdos. Vi tog ett återfall på en hotelltoalett. Hon sa att hon mådde illa, så reste hon sig upp, kräktes i handfatet och föll ihop död.". Drömmen förlorade alla färger, och jag satt där och bara upprepade för mej själv: "Det här har jag väntat på...Det här har jag väntat på...så länge, så länge...".

Och visst är det så - jag har väntat på det i tjugo års tid nu. Numer är mellansyster metadonbehandlad, gift, lycklig och fräsch, TACKÅLOV, men ändå finns den där känslan där...Att det inte är på riktigt, att det kanske bär iväg snart igen, som det har gjort förr...

Observera då, att mellansyster INTE är Sunkissed (pekar neråt länklistan)...Sunkissed är min dyrkade yngsta Lillasyster, den mest fantastiska Lillasyster som finns i alla fall i min generation, som jag saknar varje dag för att hon bor alldeles för långt borta...