inte sådär hysteriskt lessen över det missade jobbet...det är mer det att jag måste fortsätta jobba där jag jobbar...Jag orkar inte riktigt med det här...Men kan heller inte säga upp mig eftersom maken blir arbetslös vid årsskiftet, och åtminstone en av oss måste ha ett jobb.

Ska ta ett snack med chefen och begära förändrade arbetsuppgifter, tror jag...Om det går. Jag vet att vår adm som är distriktssköterska gärna skulle vilja ha mer dsk-jobb och mindre adm. Så, det kanske vore något..?

klockan sex kunde jag absolut inte förstå vad det var som lät...och varför.

Jag tänkte...Ameh...en lördag? Jag är ju ledig? Inte sjutton ska jag väl upp nu...? Ögonen vägrade låta sig öppnas, kroppen vrålade befallningar om att jag o-m-e-d-e-l-b-a-r-t skulle somna om. Nånstans i bakhuvudet fanns dock en liten röst som gällt hojtade att jag inte alls var ledig, att jag skulle upp och jobba en dag till...Kroppen vägrade tro det och hånade den lilla röstens ägare och menade på att om kroppen behöver sova så behöver kroppen sova och då ska överjaget inte komma och tro att det kan ha något med saken att göra. Men, överjaget vägrade ge sig och lyckades till sist övertyga kroppen om att det var dags att åla sig ur sängen, och stappla iväg till toaletten...

Och nu sitter vi här, kroppen, överjaget och jag...på jobbet. Bläää...