och Lilltigern är helnöjd...

Får jag säga att jag är tacksam över livet idag.

 Jag är tacksam över mina barn, deras älskliga väsen, deras ljuvliga personligheter...

Jag är tacksam över att ha funnit en man som är min like i varje stycke, som med mej delar ljuvt och lett, sött och salt, varmt och kallt...och som jag inte är helt klar över var jag slutar och han börjar eller tvärtom

Jag är tacksam över att jag är frisk (någorlunda)...

Jag är tacksam över mina systrar - närmare mig än någon annan levande kvinna...

Jag är tacksam över att jag trots allt förmår skratta med mina nära, att jag förmår se sanningen, oförställd.

Jag är tacksam över alla er, mina vänner...Coz (omistlig), Alma (en underbar vän) Filifjonkan (Tillvarons ljus), La Famiglia (tacksamt bollplank även om vi ofta tycker olika), Fru Fundersam (så lik mig och så olik), Gilla Livet (även du en spegel av mig, så lik och så olik) och alla ni andra som jag dagligen läser, delar era liv och hoppas att ni även läser om mitt...!

Jag är tacksam över solen och värmen (även om jag svettas som en gris och mina fötter mer liknar fotbollar)

Jag är tacksam för att jag nästan är klar med min lärarutbildning.

Och mer...

åkte med tåget halvsju i morse till Hufvudstaden. Övervarade två st uppsats-seminarier (där jag var enda publik på det första) så nu är det avklarat inför mitt eget uppsatsseminarium i höst.

Ägnade dagen (som egentligen borde ägnats åt skoletning) åt att träffa min mellansyster Spellbound angel under nån timme på söder. Träffade hennes man, och deras söta voffsing - valpisen Border collie...i en park på söder. Det var varmt, oerhört varmt. Det var också roligt att träffa syster, det var lääääänge sedan!

Köpte en st härva Färgkrafts Pion och hittade ett vackert mönster till den sjal jag tänker mig sticka...om det nu blir den. elann.com finns den på, och heter ARAN WEIGHT VICTORIAN LACE SHAWL...återstår att se om jag gör den eller en annan...

När jag kom hem med (efter ett par timmar i ett tåg som var mer bastu till karaktären så låg Storpyres betyg på bordet. Hon hade slagit sig själv med häpnad och klämt till med fyra stycken VG av sex fullgjorda kurser...:)

Underbart att hon fått det - hon kommer att växa enormt av en sådan bekräftelse. Så återstår att bestämma hur VI ska belöna detta...

Ingen ångest som jagar, inte uppgifter som pressar på, inga måsten...

Att sköta hemmet känns lustfyllt för en gångs skull...den våta nykörda tvätten doftar och åsynen av den där den hänger och rör sig för vinden fyller mig med glädje.  Min spegelmobil som hänger på altanen och kastar sina små solkatter runt sig lockar skator till gräsmattan...även det en glädje! Jag förmår glädjas åt små ting...att mina naglar ser fina ut när de blivit så långa, att Lillpyres fräknar blivit många fler, att Storpyre och jag skrattade tillsammans när vi jagade arbetsskor till henne idag...Att Kärleken tycker om att krama mej...

Jag existerar, älskar, njuter, just nu, här och nu...

När sömnens grå filt glider av mig öppnas mina ögon mot den transparenta dagen. Ljusets genomskinlighet genomtränger min sinne, sköljer bort alla tankar, tvättar alla ord rena vita nya. Verkligheten förlorar sina många lager (som lökar eller träsktroll) och det är enkelt att leva.

"Jag vill att du ska veta att fast du nästan inte varit närvarande under min uppväxt och i mitt vuxna liv har jag alltid älskat dig. Som barn saknade jag dig enormt och var ofta ledsen och besviken över att du inte verkade vilja ha med mig att göra. Ett minne från första halvåret efter din och mammas skilsmässa sitter för evigt inpräntad i mig. Jag var fem år. Maria åtta. Vi, dina döttrar, saknade dig och tog ivrigt den korta promenaden bort till din lägenhet. När vi kom in satt du i köket. Så fort du fick syn på oss skrek du:

-Dra åt helvete, ungjävlar. Försvinn härifrån!

Vi blev chockade och rädda. Jag tror vi sprang därifrån så snabbt våra små ben förmådde. Först många år senare insåg jag att du måste ha varit aspackad. Under åren som följde har jag bara glimtar av att någon av dina kvinnor kom med julklappar till oss. Aldrig du.

Jag hittade dig i trapphuset utanför vår dörr, sittande på ett trappsteg. Du grät som ett barn. Förmodligen var du även den gången aspackad. Du vädjade att jag skulle hälsa till mamma att du ångrade allt. Du skulle alltid älska henne, sa du. Mitt nästa starka minne är när jag var i tioårsåldern. Jag ringde dig. Vi hade inte pratat på minst ett halvår. Det var du som svarade. När du hörde att det var jag skyndade du dig att säga:

-Ja hej! Kan du vänta några sekunder? Jag måste göra en sak.

Sedan la du luren åt sidan. Jag stod tålmodigt och väntade, såg ut genom fönstret, i nästan en timme. Först då lyftes luren, jag trodde att det var du som tillbaka för att tala med mig. Det var din flickvän.

-Janne? Han gick hemifrån för nästan en timme sedan. Han sa att han hade bråttom.

Det svek jag kände då är en av mina mest smärtsamma upplevelser. Än idag, 28 år senare, gråter jag vid minnet. Så även när jag skriver detta.

När jag blev sjutton-arton började du bli intresserad av att ha kontakt. Då var jag så besviken att jag undrade: varför, efter alla år? Men, jag älskade dig. Du är ju trots allt min pappa, så jag tog tacksamt emot dig.

När jag flyttade hemifrån, vid arton, blev vår kontakt allt mer frekvent.

Jag var överlycklig över att du ringde och hälsade på. Samtidigt började vårt förhållande bli det omvända. Du vädjade till mig om hjälp att göra en LVM-anmälan på dig. ditt alkoholmissbruk var nära att ta livet av dig. Jag försökte, men ingen lyssnade. Mitt eget drogmissbruk gjorde att jag inte orkade ta hand om dig. Jag var fullt upptagen med mig själv, flyttade ner till Stockholm. Du grät, bönade och bad:

-Hur ska jag klara mig utan dig? Du får inte flytta!

De år som följde vädjade du hela tiden att jag skulle komma hem, men jag ville inte. Jag hade mitt heroin i Stockholm. Nu för tiden pratar vi högst en-två gånger per år. Men jag tänker på dig, pappa. I över tjugo år har jag varit skräckslagen att du ska få en av dina störtblödningar från magmunnen och bara vara borta. Men oron har börjat avta. Du verkar sköta dig allt bättre. Det gör jag med. Jag ville skriva detta för att, innan det är för sent, få ge dig en bild av hur jag upplevde allt. Jag vill att du ska veta, att: Pappa. Jag är stolt över att vara din dotter. Jag älskar dig för evigt."

Författare: min syster

Publicerad i Situation Stockholm juni 2007.

som står på DN:s hemsida idag, kan göra mig alldeles kollrig av lycka...Så detaljerade slutsatser på basis av arkeologiska fynd! Underbart!

(Jag hade en gång i världen tänkt mig att bli arkeolog, eller närmare bestämt, arkeolog med vidareutbildning i osteologi...)

då var den effektivt avdödad då...den fängslande Six feet under, som jag följt sen start...hoppade över några avsnitt i början av den här säsongen, det det hela blev föööör bedrövligt, men har sett de allra sista.

En bra serie, tycker jag!