"Jag vill att du ska veta att fast du nästan inte varit närvarande under min uppväxt och i mitt vuxna liv har jag alltid älskat dig. Som barn saknade jag dig enormt och var ofta ledsen och besviken över att du inte verkade vilja ha med mig att göra. Ett minne från första halvåret efter din och mammas skilsmässa sitter för evigt inpräntad i mig. Jag var fem år. Maria åtta. Vi, dina döttrar, saknade dig och tog ivrigt den korta promenaden bort till din lägenhet. När vi kom in satt du i köket. Så fort du fick syn på oss skrek du:

-Dra åt helvete, ungjävlar. Försvinn härifrån!

Vi blev chockade och rädda. Jag tror vi sprang därifrån så snabbt våra små ben förmådde. Först många år senare insåg jag att du måste ha varit aspackad. Under åren som följde har jag bara glimtar av att någon av dina kvinnor kom med julklappar till oss. Aldrig du.

Jag hittade dig i trapphuset utanför vår dörr, sittande på ett trappsteg. Du grät som ett barn. Förmodligen var du även den gången aspackad. Du vädjade att jag skulle hälsa till mamma att du ångrade allt. Du skulle alltid älska henne, sa du. Mitt nästa starka minne är när jag var i tioårsåldern. Jag ringde dig. Vi hade inte pratat på minst ett halvår. Det var du som svarade. När du hörde att det var jag skyndade du dig att säga:

-Ja hej! Kan du vänta några sekunder? Jag måste göra en sak.

Sedan la du luren åt sidan. Jag stod tålmodigt och väntade, såg ut genom fönstret, i nästan en timme. Först då lyftes luren, jag trodde att det var du som tillbaka för att tala med mig. Det var din flickvän.

-Janne? Han gick hemifrån för nästan en timme sedan. Han sa att han hade bråttom.

Det svek jag kände då är en av mina mest smärtsamma upplevelser. Än idag, 28 år senare, gråter jag vid minnet. Så även när jag skriver detta.

När jag blev sjutton-arton började du bli intresserad av att ha kontakt. Då var jag så besviken att jag undrade: varför, efter alla år? Men, jag älskade dig. Du är ju trots allt min pappa, så jag tog tacksamt emot dig.

När jag flyttade hemifrån, vid arton, blev vår kontakt allt mer frekvent.

Jag var överlycklig över att du ringde och hälsade på. Samtidigt började vårt förhållande bli det omvända. Du vädjade till mig om hjälp att göra en LVM-anmälan på dig. ditt alkoholmissbruk var nära att ta livet av dig. Jag försökte, men ingen lyssnade. Mitt eget drogmissbruk gjorde att jag inte orkade ta hand om dig. Jag var fullt upptagen med mig själv, flyttade ner till Stockholm. Du grät, bönade och bad:

-Hur ska jag klara mig utan dig? Du får inte flytta!

De år som följde vädjade du hela tiden att jag skulle komma hem, men jag ville inte. Jag hade mitt heroin i Stockholm. Nu för tiden pratar vi högst en-två gånger per år. Men jag tänker på dig, pappa. I över tjugo år har jag varit skräckslagen att du ska få en av dina störtblödningar från magmunnen och bara vara borta. Men oron har börjat avta. Du verkar sköta dig allt bättre. Det gör jag med. Jag ville skriva detta för att, innan det är för sent, få ge dig en bild av hur jag upplevde allt. Jag vill att du ska veta, att: Pappa. Jag är stolt över att vara din dotter. Jag älskar dig för evigt."

Författare: min syster

Publicerad i Situation Stockholm juni 2007.

 

Alma

5 juni 2007 00:56

Så otroligt sorgligt. Har inga ord

 

helga

5 juni 2007 08:11

Detta var så starkt - vet inte vad jag ska skriva. Sorgligt var ordet!

http://www.helga1.bloggagratis.se

 

Fru Fundersam

5 juni 2007 13:23

Förfärligt. Så oerhört smärtsamt.
Och kärlekstörstande.
Jag vet inte heller mer att tillägga.

http://frufundersam.bloggagratis.se

 

cozmo

6 juni 2007 06:00

Det som smärtar är att det kunde varit
min dotter som skrev till mig.
Helvetes ont gör det.
Väldigt fint skrivet.
Ha det!
Ps.
Bloggar under "cozmo" igen.

 

pia

6 juni 2007 21:18

Vet hur det är.... Du är stark, du är bra och jag hoppas att du får ett bra liv...Allt gott till dig...och din familj...
KRAM

 

Filifjonkan med fågel på axeln

7 juni 2007 09:29

Kära du så sorgligt sorgligt. Det har varit hårda tider men ändå finns kärleken där. Den äkta kärleken som bara när sig själv till en annan ex en förälder. Det finns inga ord som man kan använda till detta för att trösta annat än jag "hör dig jag ser dig jag finns här"Ger dig nu tillbaks din fågel som du så vackert lånade ut till mig Jag reder mig utan den men gott att veta att den finns nu har du den ! Håll ut som vi brukar säga..Har tjatat det på Alma hon på mig och jag på dig Håll ut!

 

Avataria

7 juni 2007 10:13

Åh, ni kära! Tack för era kommentarer...

Jag ska vidarebefordra dem till min syster...om hon nu inte läser här, men då hoppas jag hon ger sig till känna!

 

Trolltygsängeln

7 juni 2007 12:32

Ja, vad ska jag kommentera här... du är stark modig och helt underbart att få ta del av detta brev (gäller även din syster) Själv har jag insett att de svåra år man kanske haft i sin barn/ungdom har stärkt en. På gott och på ont kanske...
Men sammanslaget har jag nog vuttit iaf och det låter som det gäller även för dej

*slänger lite änglasrössel över dej, din syster och även din far*

 

spellboundangel

8 juni 2007 11:03

Klart jag ger mej till känna! Det är fint att se att du har så många, fina vänner, gumman.Jag har sänt tidningen till pappa, nu, men har inte hört ett ord ifrån honom, tyvärr. Jag klarar fortfarande inte läsa mitt brev till honom utan att brista i gråt. Men det var mycket nyttigt att skriva brevet. Jag påbörjade en läkningsprocess i och med brevet till honom. Jag är bara orolig hur han har tagit saken... Han ringer ju inte, trots att jag vädjade i ett medföljande brev att han skulle höra av sej direkt. Jag är rädd att han tog det för hårt.....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...till ett annat bloggställe. Vill ni följa med dit, så är adressen: http://avatarias.blogspot.com/ ...

...Åkte upp till Drakstaden och firade mosters gryns ettårsdag. En skön dag, om än det blev 5-6 timmar i bil. Söta barn! ...

...när det är så här varmt. Igår gjorde vi inget, förrän på kvällen, då Lillpyre bjöds med på premiären av Ice Age 3 av Storpyre, och maken och jag passade på att handla en golvstående fläkt. Men mitt i natten, då jag legat vaken en stund av överhett...

...är det som jag skrev nedan (826), att jag KAN SJÄLV! Jag vilar i att veta att jag fixar det jag behöver på egen hand, jag måste inte ta hjälp av andra för att klara mej. (För det mesta - jag kommer att bli hjälpbehövande jag med en dag, men jag tr...

Coz, när jag sitter och stickar så är det vila. När jag ligger i sängen och läser så är det vila. När jag sitter och rensar svärmors rabatter är det vila - då kan jag vara ifred, sitta stilla i gräset och vända ansiktet mot solen, lyssna på fåglarna ...