som ska på anställningsintervju på onsdag...på lokala gymnasieskolan, för omvårdnadsprogrammet...*nervös*

nu har båda mina systrar hittat hit, så jag känner mej inte helt och fullt fri med att skriva vad jag tänker i alla lägen längre...som för så många av er andra.

I alla fall...

Jag är arg igen...på min mammas karl den här gången (igen, för vilken gång i ordningen de senaste fjorton åren vete gudarna, men i alla fall....)

 Jag kanske är överkänslig, men så här var det!

Vi låter Storpyre få sitt studiebidrag helt och ograverat, dvs 1050 kronor i månaden. Detta ska hon använda till kläder (dyrare kläder som vinterskor, jacka, gympakläder, arbetskläder står vi för), om hon vill gå på bio eller fika på stan och presenter. Dessutom ska hon spara lite pengar varje månad (inte mer än en hundring), för oförutsedda saker, tex om hon skulle råka ramla över något dyrare som hon vill ha, eller om hon kommer på att hon tex skulle vilja köpa en ny datorskärm eller så...Hon ska också betala sin egen mobilräkning. Nu så har hon vetat hela året att hon inte skulle få studiebidrag över sommaren, så hon hade på sig det att hålla undan en del pengar för detta, tex extrapengar hon fick i julklapp etc, så att hon inte skulle stå helt utan i sommar. Hon får sin första lön i slutet av juni, och fick sitt studiebidrag som vanligt i maj månad, så rent tekniskt sett så är det en helt vanlig månad. Nu har hon åkt till mormor, för att jobba åt min mammas karls företag i sommar. Hon kommer att bo hos min mamma och hennes man under sommarjobbandet. Så, i förrgår ringde mammas karl och sa: "Du måste skicka med Storpyre en 4-500 så hon har så hon kan gå och köpa en glass om hon vill ha det, eller en pizza eller så. För du vet att JAG KAN INTE GE HENNE PENGAR TILL DET FÖR JAG HAR HAFT SÅ MYCKET UTGIFTER OCH JAGHARINTERÅDFÖRJAGHARKÖPTENNYBILOCHDETGÅRINTE" gnällskrek han i sin vanliga stil på slutet. Jag försökte säga att "Nej, du ska inte ge henne några fickpengar. Jag har inte bett om det, jag är fyrtioett år och försörjer min familj själv." Så gnällskrek han igen "Ja, för du vet att JAGKANINTEGEHENNENÅGRAPENGARFÖRJAGHARINTERÅD"...Jag svarade "Nej, jag har inte bett er ge henne några pengar, det får hon klara själv"...Han svarade "Nej, men du måste ge henne pengar för JAGKANINTEGEHENNENÅGRAPENGARFÖRJAGHARINTERÅDFÖRJAG
HARHAFTSÅMYCKETUTGIFTER..." Ja, ni förstår fortsättningen...

Och det slutade med att jag bara satt tyst och lyssnade på hur lite han kunde ge henne några pengar, och att han inte har råd...

Och att vi la på luren.

Så, jag pratade med Storpyre och det visade sig att hon inte sparat de pengar hon skulle spara...än mer förbannad blir jag (som levt på mellan 5000 och 7000  i månaden i 1½ år och går i ett par sandaler som nätt och jämnt hänger ihop och som luktar satan därför att jag inte har råd att köpa några nya, utan hon tänker sig att vi ska ge henne pengar. (Visserligen är jag "skyldig" henne 600 av de matpengar vi fick för henne när hon gjorde praktik i våras och vi betalade lunchen åt henne varje dag - för att jag var snäll och lovade henne att hon skulle få de 600 men att jag inte hade råd att ge henne dem just då, och dessutom skulle de gå raka vägen in i sparkontot). Jag har fortfarande halv lön (eftersom jag inte får "riktig" lön förrän i juli månad...Vi hade dock tänkt oss belöna henne med en ny säng för de VG:n hon fick i sitt betyg i år, men då fick hon nöja sig med 400:- (100 för varje vg) och får köpa sin säng själv...

Det som gör mig arg nu är dels mammas karls jävla litania om att han inte kan hjälpa till men jag har inte bett om nån jävla hjälp - jag vill faaan inte ha nån hjälp av dem. Jag skulle helst ha sett att Storpyre inte jobbar åt honom, för han är lynnig, kan aldrig stå fast vid något, ändrar sig hit och dit osv (under de månader som gått sedan Storpyre fick veta att hon skulle jobba åt honom i sommar har beskeden varit att hon skulle jobba fyra veckor, sex veckor, hela sommaren. Sex veckor på raken, fyra veckor på raken, två veckor först, fyra veckor sen, tre veckor åt gången. Hon ska jobba sex timmar om dagen och åtta timmar om dagen fyra dagar i veckan, hon ska få fyrtio kronor i timmen, femtio kronor i timmen, sextio kronor i timmen....)

Men Storpyre tycker det känns bra att jobba åt honom då hon känner honom och känner sig trygg. Och då får det väl vara så då.

Ni, systrar, vet ju hur det brukar vara, eller hur...?

Men, sen är jag arg på Storpyre för att hon inte sparat undan pengar så att hon har som hon skulle. Så, nu blir det åtstramning. Stenhårt krav på sparande, och kassabok varje månad. Hon ska fan kunna planera sin ekonom och inte se uteblivet studiebidrag som en oförutsedd händelse.

Och så är jag arg på mig själv för att jag skämmer bort henne...för det tycker jag att jag gör. Hon skulle inte ha fått de där pengarna...Men jag hade lovat belöning för bra betyg så...