Sorgen är en smärtsam sängkamrat, en törnekrona som får människan att böja sitt ansikte mot jorden och väta den med sina tårar. Den våldsamma saknaden gör tårarna hårda som kiselstenar, svidande, vassa. Sorgen och saknaden skriker ut sin smärta inom henne, bankar våldsamt i väggar, river och sliter i hennes själ. Den avgrundssvarta tomheten hotar sluka henne. När raseriet över hennes förlust ebbat ut återstår endast smärtan som pressar henne till ett intet, kvidande av gråt.

-----

Den sena sorgen är som tårpilens milda sus i sommarvinden, som havets dyningar i augusti, som den tidiga höstens kristallklara luft. Tårarna är inte längre kiselstenar, utan mjuka som persikans lena skinn. Saknaden skänker ett duvblått vemod åt människans dagar.

 på golvet i ett mörklagt rum. Hans kropp skakas av frossbrytningar, han svettas ymnigt. Svetten rinner ner i hans ögon, svider och förblindar honom. Han vrider sina händer, lägger armarna runt kroppen som för att känna en famn kring sig, för att skydda sitt jag mot ångesten som rider honom. Han mumlar hela tiden för sig själv, mumlandet bryts i abrupta utrop..."Neeej, din jäääävel...Varför ska jag...". Hesa snyftningar rister i hans kropp. Han reser sig från golvet, gör vildsinta utfall mot fiender som en utomstående betraktare inte skulle se, vrålar gutturalt, orden går knappt att urskilja. Hans tröstlösa kamp mot de inre demonerna pågår länge, över natten. När morgonen kommer resignerar han, suckar tungt och faller i en stilla gråt.

--------

Radioröst:"En manskropp har återfunnits i ett skogsparti beläget nära Ensamstad.  Kroppen hittades av en motionär. Polis kallades till platsen. Kroppen tros tillhöra den ensamstående man som försvann från sin bostad på fredagen. Ingen misstanke om brott föreligger.  Anhöriga är underrättade

ägnar hela sina liv åt att i gruvlig bitterhet ruva på en gammal oförrätt, drömmandes om en hämnd, om en chans att få hånskratta åt den person som förfördelat dem.Bitterheten fräter sönder dem inifrån, får dem att gå miste om allt det sköna, det ljuvliga, det oerhört vackra livet innebär. De inser aldrig storheten i att få existera, att ha möjlighet att njuta av livet, avv vad det innebär att få uppleva livets mirakel.Bitterheten förminskar dessa människor, förgiftar dem.

En tragedi i sig...

åt att med järnhand styra sina underlydande och aga sin barn till blods valde en gång att lämna sina minnen hos mig, och badade sig ren som en nyfödd själ  i min syster Lethes flod.Hans söner suckade av lättnad när han lämnade kroppen, gick ut för att leva sina liv annorlunda, med ambitionen att fylla sina liv med kärlek och godhet - men fann inom sig bara bitterhet över faderns svek.  Så går fäders ogärningar i söner över.

går Kärleken som en röd tråd. Från tidig barndom lyser omsorg om andra och kärlek till världen, till djur och människor igenom i allt de gör. De väljer yrken där de får vara nära människor, de älskas högt och rent av dem som står dem nära. De tycks genomlysta av ett överjordiskt ljus, varmt och klart. Dessa människor blir ibland offer för avund och hat. Moder Teresa var en av dem, Mahatma Gandhi en annan. Även Jesus hörde till dessa sällsynta personer.De själar som bebor dessa kroppar är gamla själar, återfödda många gånger, nära sin slutliga uppgång i ljuset, i Kärleken. De har lidit i många liv, i andra liv har de varit de som orsakat lidande. Varje liv de levt har fört dem ett steg uppåt i deras utveckling genom de upplevelser de haft, och hur de förmått förvalta de lärdomar de kunnat dra av sina upplevelser. Även om de glömt sina tidigare liv finns ändå kunskaperna kvar hos själen - de har tillägnat sig alla möjliga facetter av sorg, glädje, hat, tillit och oändligt mycket mer.Så kvarstår till sist att det enda själen behöver är just det den är: Kärlek, Ljus, Tillit och Hopp... "Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, och kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken."  

som doppat sig i glömskans flod är hon som levde ett mycket långt och fattigt, men lyckligt liv.Hon födde sina tio barn - det första när hon var sjutton år och övergiven av barnets far, det sista när hon var fyrtiotre - sladdbarnet som blev hennes ögonsten, som hon skämde bort genom att alltid sätta henne i första rummet, genom att dagligen väcka henne med frukost på säng, låta henne växa upp otyglad och fri.  Mannen hon fick de andra nio barnen med var en vänlig själ, som dyrkade henne. Hennes längtan stod ständigt till honom, så inte ens när hon blev sjuk och nästan dog när hon väntade femte barnet och läkaren avrådde henne från att skaffa fler barn kunde de hålla sig från varandra. Han lämnade hennes liv vid åttioett års ålder, då var hon sjuttiotre och hade ännu tjugosju år kvar att leva, ensam. Saknaden efter honom lämnade henne aldrig, den gjorde henne svag, förvirrad, sorgsen. Den natten hon lade av sin kropp gjorde hon besök hos sina nära och kära. De kände hennes doft, hörde hennes skratt, kände hennes famn nära intill. Det fick dem att vrida sig i sömnen, drömma om henne när hon tog sitt farväl.Hennes liv är ett ljust minne att bära... 

  helvetet som en pinornas plats - en plats där de hävdar att min nordiska syster Hel regerar, en plats av köld, mörker och oändliga plågor. De uppfann helvetet för att straffa dem som begår illdåd och mörka gärningar, för dem som inte följer de regler människorna satt upp för sina liv, för sina samhällen.Människorna anser att sådana nidingar som Hitler, Stalin eller Idi Amin; Jim Jones, Andrei Tjikatilo eller (som den självutnämnde gudsrepresentanten Bush anser) Bin Laden ska straffas i evighet. Men, efter att människan lagt av sig sin kropp finns inget straff, inget hat.  Bara ljuset råder. 

en av de glömska. Hennes liv ligger för evigt hos mig; bilden av fadern som våldförde sig på henne, havandeskapet hon dolde med bylsiga kjolar och vida sjalar. Smärtan hon bet ihop om, när hon sprang genom skogen för att föda i snön och ensamheten. Tårarna, blodet som rann när hon kvävde barnet och grävde ner det i snön. Gråten hon svalde, sorgen hon bar som en tagg i sin själ, som en törnekrona osynlig för andra. Lättnaden när barnets kropp återfanns, hon befanns skyldig till lönskaläge och barnadråp. Hennes uppgivenhet när skarprättaren slipade sin yxa, och hon knäböjde framför honom medan byborna öste sitt gemena hat över henne. Faderns förakt, moderns sorg och smärta. Hon valde glömskan - bilden av henne är min att bära, outplånlig.