visar den kvinna som i ung ålder mötte den man som skulle bli far till hennes barn. Hon var uppväxt hos sin mormor, då moderns man - som kvinnan trodde var hennes far - inte accepterade henne i familjen. Hon fick arbete i köket på något som kallades "skolhem med särskilt arbetshem för manliga och kvinnliga sinnesslöa samt vårdhem med särskilda avdelningar för barn och äldre kvinnliga sinnesslöa". På detta hem vistades människor med lättare utvecklingsstörning, människor med Downs syndrom, människor som låg under normalbegåvning...ja, människor av allehanda sorter, som inte passade in någon annanstans. Kvinnan - som inte var en av dem som bodde där, utan helt sonika en av de anställda till att laga mat och baka, samt sköta tvätt och städning åt de boende - arbetade där en tid, och mötte sedan Honom. Han var en storväxt man, med händer som dasslock, fötter som vindfällen och en rygg som motstod alla stormar. Han skrattade högt, och svingade henne på sina starka armar. Hon blev snabbt gravid, och födde vid 21 års ålder två vackra söner..identiskt lika. De var då gifta, hon och hennes starke man. Ett par år senare välsignades de även av med en dotter. Åren gick, de levde tillsammans på gott och ont. Sönerna var vilda och utnyttjade sitt tvillingskap till att klara sig ur knipor. Hennes starke man arbetade vid järnvägen, och ägnade sig dessemellan åt musiken. Han åkte runt i närområdet med sin orkester, spelade och bedrog henne emellanåt. Hon visste om det, men kunde inte mycket göra - på den tiden skiljde man sig inte för en sådan sak. Barnen växte upp, den ene sonen gick yrkesskola och blev byggnadsarbetare, den andre sonen militär.  När de stora pojkarna var sjutton år kom sladdbarnet - en liten gosse, välsignad, högt älskad av syskon och föräldrar. Tvillingsönerna gifte sig tidigt även de - första barnbarnet kom när yngste sonen var fyra år gammal. En liten prinsessa, mörk och lockig, och den unga mamman - nyss fyllda arton år - blev svårt sjuk en månad senare, var nära att dö på operationsbordet. Kvinnan tog hand om sitt lilla barnbarn, som hon älskade hett. Ett par år senare kom den Stora Katastrofen. En bilutflykt med familjen slutade då en traktor utan förvarning svängde över vägen, och hennes man körde in i den. Bilen slängdes tvärs över vägen, och de trodde att de klarat sig oskadda då de fann sig sitta i bilen, levande, mitt på en åker. Men då hennes man försökte lyfta armen för att stänga av motorn, så kunde han inte. Hans ryggmärg var skadad, oåterkalleligt. Ett år följde då hennes starke man låg på sjukhus i en stad åttio mil bort, låg i sträck för att hans ryggmärg skulle läkas i den mån den kunde läkas. Men, den läkte inte. Han kom hem tilll sist, i rullstol. Hon lärde sig förflytta honom - den store, tunge mannen - i och ur sängar, i och ur bilar (eftersom hon tog körkort vid 48 års ålder så de skulle få lite mer frihet, hon och maken). Hon lärde sig lägga om sår, hjälpa honom med hans kateter. Han fick aldrig ett sår, aldrig en infektion...hon skötte honom exemplariskt...Han blev bitter, hennes man. Han rasade över sitt öde, hatade, avskydde hennes omsorg och lät henne veta det. Många gånger grät hon över hans förolämpningar, förbannade sitt öde. Men hon älskade, och stannade därför kvar.Åren gick, fler barnbarn kom till världen. Den ene av sönerna - militären - levde ett välanpassat liv, gjorde sin militära karriär. Den andre sonen - sin faders besvikelse - slet ont på byggena, ägnade fritiden åt att hjälpa sura tanter i sin vaktmästartjänst för att försörja sin familj. Drygt åtta år efter den första prinsessans födelse var skilsmässan ett faktum. Prinsessans mamma tog sina döttrar och flyttade, hennes pappa föll för flaskans lockelse. Kvinnan såg sin son sörja sig fördärvad, och hon sörjde själv, sin son och sina barnbarn som hon knappt längre fick träffa. Under åren åkte hon på semester två gånger, den ena till Norge med sin bästa väninna - makens syster. Den andra gången till Österrike. Ingen av gångerna åkte hon med gott samvete, ingen av gångerna kunde hon slappna av och njuta av sin sällsynta ledighet. I tjugosju år skötte hon honom, dag som natt. Hon arbetade också halvtid som städerska tills hon gick i pension.Det år de båda skulle fylla sjuttio hade hon genom alla tunga lyft skadat sin kropp så att en operation behövdes. Den skulle ge henne ett lättare liv framöver. I stället tog komplikationer hennes liv en månad senare. Hon lämnade sitt liv med en känsla av snopenhet - hon tänkte - "Skulle det inte vara mer än såhär?". Hennes barnbarn - den förstfödda prinsessan (som återupptog kontakten som tonåring) och även andra prinsessor - minns henne med tacksamhet, med kärlek, med beundran. De ser hennes mod, hennes stora hjärta, hennes humor och enorma styrka. De älskar henne varmt ännu femton år efter hennes död, och tänker på henne varje dag... Hon valde att inte lämna sina minnen hos mig. Hon har heller inte gått vidare till ett nytt liv, då hon till fullo förstått kärlekens innersta natur...hon gick vidare upp i Ljuset, hon är nu en del av Den Yttersta Kärleken

 

Fru Fundersam

28 juni 2007 22:20

De senaste inläggen du skrivit, är berättelser som känns både starka och sköra. Vill inte trampa in och kommentera. det känns som om det är så självupplevt. Så nära.
Och det är samtidigt så innerligt - vackert och smärtsamt.
Skriv vidare, Avataria!
Satsa på detta projekt!

Kram.

http://frufundersam.bloggagratis.se

 

Avataria

28 juni 2007 22:51

Tack, snälla Frun! Det här är inlägg från mitt alter ego - min andra blogg, Mnemosyne, som jag beslutat låta flytta in hos mig...

Mnemosyne är min filosofiska sida - den som ser anden, som ser ljuset och kärleken...men även dess motpoler.

 

Alma

28 juni 2007 23:00

Jag ryser av det du skriver! Det är underbart, levande, sorgligt, tärande och - helt underbart att få ta del av!

http://carpediem.bloggagratis.se

 

Avataria

28 juni 2007 23:13

Tack Alma...
Mnemosynes ord är så starka, så starka...(och visst är Mnemosyne jag, men hon kommer inte fram så ofta - den sidan av mej)...

 

Alma

29 juni 2007 01:44

Bitterhet, mod, styrka, kärlek och avund!
Det du skriver rymmer allt av allt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...till ett annat bloggställe. Vill ni följa med dit, så är adressen: http://avatarias.blogspot.com/ ...

...Åkte upp till Drakstaden och firade mosters gryns ettårsdag. En skön dag, om än det blev 5-6 timmar i bil. Söta barn! ...

...när det är så här varmt. Igår gjorde vi inget, förrän på kvällen, då Lillpyre bjöds med på premiären av Ice Age 3 av Storpyre, och maken och jag passade på att handla en golvstående fläkt. Men mitt i natten, då jag legat vaken en stund av överhett...

...är det som jag skrev nedan (826), att jag KAN SJÄLV! Jag vilar i att veta att jag fixar det jag behöver på egen hand, jag måste inte ta hjälp av andra för att klara mej. (För det mesta - jag kommer att bli hjälpbehövande jag med en dag, men jag tr...

Coz, när jag sitter och stickar så är det vila. När jag ligger i sängen och läser så är det vila. När jag sitter och rensar svärmors rabatter är det vila - då kan jag vara ifred, sitta stilla i gräset och vända ansiktet mot solen, lyssna på fåglarna ...