hennes sambo och lilla barn skulle komma och hälsa på denna helg...

Men, hur det nu kom sig så visade det sig att syster J inte är helt pigg just nu, så det blev inget besök. Så stackars, stackars maken å jag fick äta löjromsförrätt (smörstekt brödskiva, en rejäl klick creme fraiche och en stor sked löjrom på, med lite hackad rödlök, några salladsstrimlor på sidan å liten dillkvist) alldeles ensamma och ugnsstekt lax med lime-rosépepparsmör och pressad potatis och sallad förstås som ju förstås barnen fick vara med på..., å dricka champagne...

(Det finns löjrom kvar om ni skulle komma nån annan helg...det går ju alldeles ypperligt att frysa den! Frågan är bara om den räcker tills ni kommer...det var HIMMELSKT!)

Tråkigt att ni inte kunde komma! Vi får se - jag hoppas på en Uppsalatur i morgon...Det hade varit kul!

om vad jag skulle önska mig av ett djupt, fullödigt liv...

Vänner - Jag upplever att jag inte har vänner idag - jag har släktingar, syskon, kusiner, en äkta man, arbetskamrater, kurskamrater. Men, den där nära relationen till vänner, där man vet allt om varandra, där man accepterar allt och har en ständig lojalitet - existerar det bland vuxna? Bland småbarnsföräldrar som ska sköta både hem, familj, arbete och sig själva? Jag har svårt att tro att någon får ihop den ekvationen helt och hållet. Och visst skulle jag kunna skaffa vänner, om jag orkade engagera mig...men det gör jag inte.

Ett djupt intresse för något - men det har jag ju redan - jag har min andliga utveckling, jag har mina konstnärliga drag. Jag hade med mina blomsterfoton på jobbet här i veckan, utan att tala om att de var mina. Folk tittade, ojade och ooohade i beundran. Det kändes väldigt skönt...bekräftande. Jag har mitt handarbete där sticktidningar och sticksajter blir närmast pornografiska...den sensuella upplevelsen i att syssla med det mjuka väldoftande garnet blir stark, där skapandet ger ett lugn. Nästa steg är väl att börja måla, kanske...eller vad säger du Padre Padrone Coz...?

Ett hem där jag trivs - och det får väl stå på listan så länge. Jag trivs inte i min nuvarande bostad, den är för mörk, vi har för mycket saker och inget passar ihop. Jag tycker illa om färgerna i nästan alla rum osv. Men, det får vara så - det kommer inte att vara för evigt.

Ett arbete jag ser mening i - vilket jag visserligen har, men det tar mer än det ger och jag skulle önska det vore tvärtom. Och, det jobbar jag ju på - jag tror jag ska söka magistern i vårdpedagogik och sen så är det bra. Lärarjobb får jag när jag är mogen för det...

Närhet till mina systrar och deras familjer - få följa med barnen och voffsingarna för att se hur de utvecklas och växer. Det här är väl det jag saknar mest, tror jag - mina systrar...

Något att se fram emot. Och sånt kommer ju och går....livet är kort och förgängligt och det gäller att vara här och nu...mitt i det ljuva, svåra, väldoftande livet!

en av de absolut vemodigaste böcker jag nånsin läst...ett oerhört vackert språk, en bitterljuv ton som slår igenom hela vägen. Och ett lite ovanligt grepp av författaren att vända sig med sin berättelse till en person i boken - för mej ännu oklart vem. Underbar! Läs den!

Lärkhjärtan av Margaret Skjelbred.

Ett gulnat fotografi, ett pressat kronblad från en pion – och bilden av ung nyförälskad kvinna träder fram
Det är i början av förra seklet. Mathilde, arvtagerskan till storgården Ås, har plötsligt och oförmodat mött kärleken. En stilig ung man som tillfälligt arbetar på gården har öppnat Mathildes hjärta på vid gavel. Hon som tidigare avskräckt alla uppvaktande kavaljerer med sitt högmod får den våren och sommaren uppleva något hon knappt trott var möjligt.
Sedan händer det oförlåtliga. Från den dagen sluter Mathilde sig inom ett hårt skal. Först två generationer senare uppdagas en väl undangömd hemlighet ...

Det händer ibland att jag istället för att hamna i djup sömn när jag ska sova landar i något slags mellanläge mellan sömn, och vaka, som ett slags trans. I detta läge/tillstånd händer ibland att jag har någon form av profetiska drömmar, ibland upplever jag minnen från tidigare liv. Ibland har jag besök från andra sidan. Ett par veckor efter tsunamin upplevde jag i det här transtillståndet att det plötsligt bakom mig fanns en familj - två vuxna och två barn, drypande våta, bedrövade, förvirrade. De kom till mej för att få hjälp att förstå vad som hänt, och för att få hjälp att komma till ro.
Jag stod med ryggen åt dem då när de kom.
Precis i det ögonblick som jag i drömmen vände mej om för att hjälpa dem så vrålade Lillpyre som sov mellan mej och sin pappa rakt ut i sömnen - ett avgrundsvrål, fullständigt besinningslöst - så att vi flög en halvmeter upp, både maken och jag. 

Efter att dottern vaknat hade jag svårt att somna om. Jag upplevde en otroligt intensiv närvaro i sovrummet - jag kände hur de som jag drömt om fanns kvar i min närhet - hur de buffade, puttade och rörde vid mej för att fånga min uppmärksamhet, vilken jag vägrade dem. Det tog timmar innan de slutligen försvann och jag kunde få lov att somna om.

och skulle förklara hur rund en annan människa är, och sa: "Hon är ju jättestor, hon är lika stor som du..." samtidigt som hon mätte ut 1½ meter med armarna.

Jaha...ja...tack, då! Visst är jag stor...men sååå stor är jag inte!

Det finns en person i min omgivning som har dålig andedräkt. En attraktiv person, välutbildad, trevlig, social. Men andedräkten gör en smått knollrig - så fort personen vänder huvet mot en och pratar så kommer en odör som mest av allt liknar det bruna man brukar spola ned i toaletten.

Och - ja, jag vet att det kan handla om djupa kryptor i halsmandlarna, om tandfickor, om magproblem, eller helt enkelt om svavelbildande bakterier i munhålan. Oavsett vilket så brukar det gå att göra något åt saken. Dock tror jag att denna person inte är medveten om sin dåliga andedräkt och då blir det ju himla sorgligt på något vis...Men hur medvetandegör man en person om såna problem utan att såra?

Hur skulle ni göra?

för att få till det riktigt väldoftande, djupa livet jag önskar mej?

Vänner - ett nära fåtal att skratta med, leva nära, att umgås med lugnt och avslappnat både familjevis och var och en för sig.

Ett djupt intresse för något - något att vara bra på, entusiastisk över.

Ett hem där jag trivs - inte toppmodernt, men där jag känner mig hemma, ljust, lugnt, avslappnande.

Ett arbete jag ser mening i - vilket jag visserligen har, men det tar mer än det ger och jag skulle önska det vore tvärtom.

Närhet till mina systrar och deras familjer - få följa med barnen och voffsingarna för att se hur de utvecklas och växer.

Något att se fram emot.

en norsk popopera från slutet av åttiotalet. Kunde för mitt liv inte minnas vad den hette, men ett idogt googlande gav detta:

http://www.whichwitch.no/storyline/Synopsis.htm

Jag minns att jag tyckte den var himla bra!

Plötsligt - efter förmiddagskaffet - mindes jag också att det var Dollie de luxe som gjorde den!