filarkiven:

"Edens lustgård...
Vet du hur allting började? Egentligen!

En dag i Edens lustgård, ropade Eva högt till Gud :
"Min skapare, jag har ett problem."
"Vad är ditt problem, Eva?"
"Jag vet att du skapade mig och försåg mig med denna vackra trädgård med
alla dessa underbara djur och den dråpligt roliga ormen, men jag är helt
enkelt inte lycklig."
"Hur kan det komma sig, Eva?" hördes det uppifrån.
"Min skapare, jag är ensam och dödlig trött på äpplen."
"Jasså, är det där problemet ligger - då har jag en lösning. Jag ska skapa
en man till dig."
"Vad är en man?"
"Denna man kommer att vara en varelse full med skavanker och dåliga
egenskaper. Han kommer att ljuga, bedra och skryta; med andra ord, han
kommer att ge dig bekymmer. Men han kommer också att vara större, snabbare
och tycka om att jaga och döda saker. Han kommer att se dum ut när han är
upphetsad, men eftersom du har klagat kommer jag att utrusta honom på ett
sätt som gör det möjligt för honom att tillfredställa din a fysiska behov.
Han kommer dessutom att vara utan förstånd och gotta sig i barnsliga nöjen
såsom slagsmål och sparka på en boll. Eftersom han inte kommer att vara
alltför skärpt, måste du hjälpa honom att tänka efter och ständigt vara
honom behjälplig med lämpliga råd."
"Låter för bra för att vara sant" sa Eva, med ena ögonbrynet höjt av
förvåning. "Vad är haken?"
"Tja..." svarade Gud "Du kan få honom på ett villkor."
"Vilket då?"
"Som jag nämnde tidigare; denna man kommer att vara stolt, arrogant och
beundra sig själv mer än allt annat... så du måste låta honom tro att jag
skapade honom först. Du får aldrig glömma bort det. Detta blir vår alldeles
egna lilla hemlighet... du vet - oss kvinnor emellan." 

upphör visst aldrig. Idag satt jag å tittade i en reklambroschyr för en guldsmedskedja. Lillpyre å maken tittade på broschyren från andra sidan bordet, jag pekade på ett hängsmycke som jag tyckte såg roligt ut och menade att det såg ut som en sån däringa atom-grej:

Lillpyre tittade närmare på bilden, viftade till å sa: "Äh, det där är ju bara atomkärnor alltihop."

Vad får hon saker ifrån?

fördjävligt...jag vantrivs med det mesta - min mörka lägenhet, den jävla återvinningen där man ska återvinna i elva olika kategorier:

Mjukplast

Hårdplast

Tidningar

förpackningar

färgat glas

ofärgat glas

kompost (ja, hyresvärden gör kompost varje år - jättebra, men knöligt)

metall

batterier

lampor

vanliga hushållssopor

men man har bara fyra kärl i bostaden, mina gula tapeter, våra möbler som inte passar ihop, bussarna som går förbi utanför, att aldrig få vara ifred (ja jag har tillbringat en hel vecka dygnet runt med Lillpyre och även om jag älskar henne vanvettigt så blir det för mycket när man aldrig får vara ifred), att vara fet, att inte ha pengar, att inte gilla jobbet, att vilja så mycket som man inte kan, att leva så jävla isolerat som vi gör - jag vet inte när vi hade gäster senast som inte tillhörde familjen om jag inte räknar barnens kompisar (jo, i början av juni)...att behöva duscha, tvätthögar, halkigt å mörkt ute så man vill inte gå ut å promenera för då slår jag väl ihjäl mej med min tur, politikernas jävla dumheter, arbetsgivarens ignorans...

Listan kan bli oändlig, men nu har jag gnällt klart!

Så, nu bjuder jag på denna istället...Inga bilder, men texten borde tilltala åtminstone en av mina vänner...!

Well people look and people stare
Well I don't think that I even care
You work your life away and what do they give?
You're only killing yourself to live
Killing yourself to live
Killing yourself to live

Just take a look around you what do you see
Pain, suffering, and misery
It's not the way that the world was meant
It's a pity you don't understand
Killing yourself to live
Killing yourself to live

I'm telling you
Believe in me
Nobody else will tell you
Open your eyes
And see the lies, oh yeah

You think I'm crazy and baby
I know that it's true
Before that you know it I think
That you'll go crazy too

I don't know if I'm up or down
Whether black is white or blue is brown
The colors of my life are all different somehow
Little boy blue's a big girl now

So you think it's me who's strange
But you've never had to make the change
Never give your trust away
You'll end up paying till your dying day

någon timme i det Älmhultska möbelpalatset, klurandes på en svärmorspresent. Återstår att se om det blir det eller nåt annat.

Svärmorskan fyller sjuttio så nåt blir det i alla fall.

Lillpyre är piggare, och jag är trött. Men frisk. 

Jobbar i morgon...bara tanken gör mig trött. Det är så tröttsamt att måsta fortsätta gå till en arbetsplats, till arbetsuppgifter som man känner sig så färdig med. Jag upplever sjuksköterskejobbet som ett för mej passerat kapitel...och vad gör man då när man inte får nåt annat jobb?