fördjävligt...jag vantrivs med det mesta - min mörka lägenhet, den jävla återvinningen där man ska återvinna i elva olika kategorier:

Mjukplast

Hårdplast

Tidningar

förpackningar

färgat glas

ofärgat glas

kompost (ja, hyresvärden gör kompost varje år - jättebra, men knöligt)

metall

batterier

lampor

vanliga hushållssopor

men man har bara fyra kärl i bostaden, mina gula tapeter, våra möbler som inte passar ihop, bussarna som går förbi utanför, att aldrig få vara ifred (ja jag har tillbringat en hel vecka dygnet runt med Lillpyre och även om jag älskar henne vanvettigt så blir det för mycket när man aldrig får vara ifred), att vara fet, att inte ha pengar, att inte gilla jobbet, att vilja så mycket som man inte kan, att leva så jävla isolerat som vi gör - jag vet inte när vi hade gäster senast som inte tillhörde familjen om jag inte räknar barnens kompisar (jo, i början av juni)...att behöva duscha, tvätthögar, halkigt å mörkt ute så man vill inte gå ut å promenera för då slår jag väl ihjäl mej med min tur, politikernas jävla dumheter, arbetsgivarens ignorans...

Listan kan bli oändlig, men nu har jag gnällt klart!

Så, nu bjuder jag på denna istället...Inga bilder, men texten borde tilltala åtminstone en av mina vänner...!

Well people look and people stare
Well I don't think that I even care
You work your life away and what do they give?
You're only killing yourself to live
Killing yourself to live
Killing yourself to live

Just take a look around you what do you see
Pain, suffering, and misery
It's not the way that the world was meant
It's a pity you don't understand
Killing yourself to live
Killing yourself to live

I'm telling you
Believe in me
Nobody else will tell you
Open your eyes
And see the lies, oh yeah

You think I'm crazy and baby
I know that it's true
Before that you know it I think
That you'll go crazy too

I don't know if I'm up or down
Whether black is white or blue is brown
The colors of my life are all different somehow
Little boy blue's a big girl now

So you think it's me who's strange
But you've never had to make the change
Never give your trust away
You'll end up paying till your dying day

någon timme i det Älmhultska möbelpalatset, klurandes på en svärmorspresent. Återstår att se om det blir det eller nåt annat.

Svärmorskan fyller sjuttio så nåt blir det i alla fall.

Lillpyre är piggare, och jag är trött. Men frisk. 

Jobbar i morgon...bara tanken gör mig trött. Det är så tröttsamt att måsta fortsätta gå till en arbetsplats, till arbetsuppgifter som man känner sig så färdig med. Jag upplever sjuksköterskejobbet som ett för mej passerat kapitel...och vad gör man då när man inte får nåt annat jobb?

Minns nu att detta inte handlar om mej, utan om en tänkbar (eller kanske otänkbar) framtid...

Mörkret ligger tätt utanför mitt fönster. På avstånd ser jag ljusen från de omkringliggande husen - varma fyrkanter av ljus, bakom vilka människorna lever sina liv, älskar, njuter av varandras sällskap, grälar, skrattar, gråter. Jag har legat vaken en stund nu. Morfinets verkan har avtagit, smärtan river och sliter i min kropp.

'Mamma...sover du?'

En mörk silhuett viskar i dörröppningen…min äldsta dotter oroas för min skull, skräms av mitt förfall, är rädd både för att jag ska dö, och för att hon inte ska vara här när jag lämnar dem. I köket hör jag Honom, stojandes med den yngre dottern och hennes pojkvän.

 ’Nej…jag är vaken nu. Har ni ätit?’ Jag försöker sätta mig upp i sängen, men orkar inte utan faller tillbaks mot kuddens svettiga örngott.

’Åh, vad typiskt dej, oroa dig för oss…ja, vi har ätit. Behöver du en tablett nu, eller vill du vänta tills sköterskan kommer?’ frågar hon, min förstfödda,  medan hon höjer upp sängens huvudända för att kunna ge mig en klunk vatten. Munnen känns torr som sandpapper, jag känner acetondoften från min andedräkt.

’Jag väntar nog, tror jag…jag vill vara vaken en stund. Jag blir så konstig och tung i huvudet av morfinet.’

Hon dröjer sig kvar i rummet, lägger sin hand över min. ’Mamma….’ Hon tystnar, suckar och sätter sig ner på stolen intill min säng. ’Hur ska det bli, mamma? Vad kommer att hända sen…när du…’ Hon tystnar igen och suckar till av gråten som jag vet ligger som en ständig klump i hennes hals.

’När jag är död, menar du? Jag önskar jag kunde ge dig ett svar på den frågan, gumman…men ingen vet, jag kan inte svara…Jag hoppas mormor och morfar möter mig…då, efteråt.’

Mina ögon fylls av tårar, jag kommer inte att få se mina barnbarn växa upp, jag kommer inte att få följa dem genom livet...få se dem ta studenten, få se deras barn nyfödda och skyddslösa…det svåraste med min sjukdom, med den förbannade cancern som först tog mitt bröst och nu snart mitt liv är just detta, att mina barn och barnbarn kommer att tvingas fortsätta sina liv mig förutan…de kommer att sakna mig först, men sorgen och saknaden kommer att mildras med tiden – tack och lov – och de kommer att kunna prata om mig och le, till och med skratta…älskade ungar…allt gott önskar jag dem, även om det jag helst önskade – att få vara del av deras liv i många år än – inte kommer att ske.

Ännu en skugga syns i dörren – det är Han, den Älskade, som delat ljuvt och lett med mig genom åren. Han, som jag skrattat med, grälat med, delat fattiga måltider och stunder av överflöd, Han som grät som ett barn när jag fick cancerbeskedet medan mina egna ögon var torra.

’Är du vaken, Kerstin? Vill du ha något att äta?’ Han kysser mig försiktigt på pannan, rädd att göra mig illa om han tar i mig för hårt. (Jag längtar efter hans famn, efter att ligga på hans axel och prata i timmar som vi gjorde förr, innan jag blev för sjuk. Jag längtar efter att han ska se på mig med åtrå igen, inte som idag med smärta och saknad fast jag ännu inte är död. Jag saknar våra älskogsstunder när vi helt förlorade oss själva i varandra, när närheten oss emellan uppfyllde oss fullständigt och vi kom till sans långt senare, utmattade, svettiga och lyckliga.)

’Nej, nånting att dricka, kanske…nyponsoppa…?’ Han vänder genast ut i köket igen, slår i skåpdörrar, slamrar med glas, och kommer strax in igen, med nyponsoppan upphälld, kylskåpskall, syrlig och god. Jag dricker begärligt, lutar mig mot kudden och ser upp mot honom där han står med sin oroliga min. Smärtorna börjar bli mig övermäktiga igen, jag grimaserar och stånkar. ’Kan du vara snäll och ge mig en tablett nu, jag kan inte vänta…’

Han ger mig en tablett Morfin, jag sväljer tacksamt, blundar och försöker slappna av, låter mig uppslukas av mörkret.

Nästa gång jag tittar upp silar gryningsljuset in genom mitt fönster, morgonens gråhet fyller mitt rum och jag känner mig plötsligt märkligt förtröstansfull. Jag har drömt så vackert, sommarnatt, diffusa bilder från vårt bröllop, mitt och Hans, en gång för länge sedan. Bilderna från drömmen undflyr mig, men skratten ekar ännu i mitt inre, jag känner ännu smaken av Hans kyss på mina läppar,  vår kärleks doft, känslan av Hans sidenhud under mina fingrar. Många goda år har vi haft, min Älskade och jag, grälen har varit få, vi har aldrig somnat osams. Vi hade planerat för vår ålderdom, sparat till pensionen för att kunna fortsätta leva ungefär som förr…funderat över att skaffa lägenhet på Kanarieöarna att tillbringa vinterhalvåret i, fantiserat om resor, om stjärnklara nätter vid havet…

Jag försöker vända mig i sängen, men orkar inte. Kudden glider undan och råkar stöta till vattenglaset som står på mitt sängbord så det faller i golvet. Smällen väcker Honom som slumrat till i fåtöljen invid min säng. Jag vill berätta om drömmen, berätta att jag älskar honom, att jag är så innerligt tacksam och lycklig över att Han ville dela sitt liv med mig, men hur jag än försöker så lyder inte min kropp…jag äger inte längre makten över min röst. Jag känner en tår rinna längs tinningen ner i mitt hår, Han stryker sakta bort den. Jag försöker berätta att jag inte längre har ont, att jag inte längre är rädd, men kan endast se på Honom med all den kärlek jag är mäktig. Han gömmer min blick i sin, han håller min hand och viskar sakta och lugnande…nonsensramsor som när barnen inte kunde sova…medan jag sakta glider bort från honom, tills jag kysser hans hjässa en sista gång innan vänder mig om och går in i ljuset.

har varit på biblioteket idag, och bytt ut bokhögarna här hemma mot nya:

Till Lillpyre:

Ulf Sindt - Raggar-råttan Roger

Steve Smallman - Ett lamm till middag

Anders Sunesson - Ulla i bageriet

Vilken cirkus

Viveca Lärn - Mina hemligheter

Berit Härd - Lilla lammet Saga

Beppe Wolgers - Ur en kos dagbok

Giselle Potter - Mitt bästa år

Ulf Nilsson - Älskade lilla gris

Arne Norlin - Familjen Nalle plockar blåbär

Lena Sjöberg - Hur man hittar en skatt

Barbro Lindgren - Rosa flyttar till stan

Graham Oakley - Kyrkmössen och miljonvinsten

                        - Kyrkmössen tar semester

                        - Kyrkmössen på drift

Gösta Knutsson - Pelle Svanslös fyller år

Tony Ross - Jag vill ha en vän

James Herriot - Festkissen Oscar

Deborah Inkpen - Harriet

Till mej:

Sara Kadefors - Fågelbovägen 32

Helene Rådberg - En sorts mamma kallad

Salley Vickers - Mr Golightlys semester

Theodor Kallifatides - En kvinna att älska

Elsebeth Lavold - Stickat med I-snoddar

Lisbeth Björndal - Med stickor och fantasi

Debbie Bliss - Sticka tröjor

Kari Hestnes - Modern stickning

Det var tungt att bära det från biblioteket till vår parkerade bil, då vi parkerat ganska långt från bibblan, och hade bara uppförsbacke tillbaks...

Bibliotekspersonalen var glada att se vår bokhög, och en kvinna i kön som bildades bakom oss medan vi drog dem i utlåningsapparaten kommenterade om Lillpyre: "En läsglad liten dam, minsann!"

När jag bodde i Drakstaden bodde jag bara fem minuter ifrån det lokala biblioteket. Jag gjorde besök där 2-3 ggr per vecka, bytte böcker, snackade med personalen. Jag var så stammis där att de brukade lägga undan böcker åt mig, som de trodde jag skulle tycka om, ibland fick jag tom låna böckerna innan de var inlagda i datasystemet för att ge något slags recension av boken, eller agera försökskanin...Ibland hade de böcker som de trodde att det kanske skulle vara bra att köpa in, men de var inte säkra, och då brukade de fråga mej om jag skulle vilja läsa boken...ville jag det så köpte de in den. Det var rätt kul att vara så tjenis...men så läste jag mycket mer då än nu - två-tre romaner i veckan var min normala konsumtion.

 När jag hade flyttat till Bockstan fick jag ett vykort från dem: "Vi saknar dej!"

Hon såg bra ut i både öron, lungor och hals, så det var bara att avvakta. Läkaren erbjöd både hostdämpande och slemlösande, jag avböjde båda. Tyvärr, kanske man ska säga, för nu ikväll hade hon behövt lite hostdämpande när hon skulle sova - hon har hostat så till den milda grad att hon varit uppe tre gånger efter att hon somnade först, och kräkts av hostan.

Men, jag har en liten slatt Cocillana-etyfin - så pass att det räcker till natten över helgen, så får det väl duga då.

Maken har åkt till Åland på konferenstripp, Lillpyre å jag har haft myskväll - med ny Barbie-film, chips, läsk å choklad. Lillpyre har suttit i knät mest hela kvällen och var supernöjd när det var läggdags: "Det här kallar jag myskväll!" sa hon... :)

en jobbansökan - halvtidsvikariat på vuxengymnasiet, under vårterminen. Alltid något...Får jag det så har jag ju fått in en fot i alla fall, och får börja jobba lite...

38.2° när hon vaknade i morse, så nu har jag ringt till doktorn och fått tid för henne kl 13. Så får di titta i hennes små söta öron, och lyssna på lungorna. Att få ökad feber efter sju-åtta dagars förkylning tyder på att hon skulle behöva antibiotikabehandling - gissar att det är en otit igen.

på det här samhällets ytfixering. Vart man än vänder sig finns anspelningar på sex, utseendet är allt - är du inte vacker, frisk, rik och framgångsrik så existerar du inte. I dagens Sexpressen står: "Testa yoga - få ökad sexlust" och i artikeln beskriver en kvinna hur hon gick in i väggen och förlorade lusten. Hon använde sig av yoga som en del i sin rehabilitering och så småningom återvände lusten - men naturligtvis inte pga yogan utan pga att hon frisknade till så småningom. Det är just det här som jag uppfattar så tröttsamt - hela samhället är byggt på eros, medan det är agape som är det viktiga för samhällets fortlevnad, för mänsklighetens fortsatta existens. Sexualiteten är inte det allena saliggörande, den yttersta lyckan...den är på sin höjd en distraktion, en förutsättning för fortplantningen. Den fokusering som samhället idag har på eros är osund, medverkar inte till den mänskliga utvecklingen, till utvecklingen mot ett tolerantare samhälle. Tantrayoga betraktas som en sexuell avart, inte som det instrument för ökad självkontroll, ökad andlighet som det är.

Det är märkligt, och sorgligt. Det var förstås inte bättre förr - jag tror trots allt att vi gått framåt i vidsynthet, i tolerans men steget vi tagit är oerhört litet, och vägen att gå är oändlig...