Som nu till middan blev hon plötsligt arg. Hon var som vanligt sist av alla, hon hade sin vana trogen ägnat måltiden åt att prata och satt kvar sist med all mat kvar på tallriken. När jag menade på att om hon inte skyndade sig och åt upp så skulle hon bli ensam kvar vid bordet. Då vrålar hon plötsligt: Ett enda ord till och jag sparkar dej i magen!

Och jag blir alldeles perplex - det är ett sätt att bemöta människor som inte existerar i hennes närhet - ingen av oss skulle öht komma på tanken att säga en sån sak, eller bete sig på ett sånt sätt. Vi kan visserligen höja rösten åt henne ibland, men det är mest för att överrösta henne. Jag antar att det kommer från dagis, det där beteendet, men skräms samtidigt av tanken på att nåt annat barn skulle befinna sig under såna omständigheter. Läskigt!