"Trött….trött….trött….som i en dimma - det värker i ögonlocken när de måste öppnas...jag fortsätter att drömma fast jag klivit upp. Drömmarna får en förvriden karaktär, berättar om märkliga människor. De får en färg av något sjukt, något som ligger och bubblar under ytan - döda i myren som gråter och ropar efter frälsning, efter ljus och värme, efter en levande att fästa sig vid...deras förtvivlade tomma ögon skymtar inunder mossvattnet, brunt och järnhaltigt, ansiktena virvlar förbi medan deras tysta sorgerop ekar. De hårdföra kvinnorna går förbi, ser deras vånda men berörs inte alls utan vandrar vidare hemåt i vildskogen mot hemmets härd där man och barn obekymrat leker sina lekar."

från förra sommaren:

Pyre, 4 år, stod framför buren med dvärgsilkesapor på Furuvik. Hon stod och fnittrade åt deras enorma söthet, kuttrade och var allmänt förtjust.

En av aporna satt och kikade väldigt på henne, la huvet på sned och studerade noggrannt pyres ansikte.

Jag kommenterade till Pyre: "Apan kikar på dej, ser du det! Han undrar nog vad du är för en konstig figur!"

Pyre kikade noga på apan, och sa: "Jag heter Pyre. Människa!"

och tidsbokning till läkare så har man till uppgift att göra prioriteringar, att dra slutledningar av patienternas berättelser som gör att de får vård som motsvarar det behov de har. Patienten - eller dess anhörig - berättar om symtomen, hur länge de haft problemet osv. Man ställer följdfrågor för att komma närmare en slutledning, för att kunna göra en korrekt prioritering. Man får ju bara inte missa något tänkbart allvarlig, inte heller behöver man högprioritera sådant som är mindre allvarligt och som ändå kan vänta. När man ställt sina frågor, dragit sina slutledningar har man ofta kommit fram till en tänkbar diagnos (men någon diagnos ställer man inte, det har man inte rätt till). Man bokar in patienten på rätt vårdnivå, i rätt tidsperspektiv för den tänkta diagnosen. Patienten kommer till doktorn, får sin undersökning och diagnos. Sedan kommer det intressanta...

När besöket är avklarat går man in i journalen igen och kollar upp: hade jag rätt eller fel i mina misstankar? Tänkte jag rätt? Var det något jag borde tänkt på men inte gjorde? Numer - efter sex år i rådgivningstelefon är jag ganska säker i mina bedömningar. Besök efter besök visar att jag haft rätt i mina slutledningar, att jag tänkt rätt, att jag prioriterat rätt. De enda gångerna jag har haft fel är när jag bokat in små barn "för säkerhets skull"...när jag misstänkt att de kanske, kanske haft en otit/scarlatina etc...och det visat sig vara "vanligt virus". Varför blir det då så? Att jag är rätt ute i allt annat, men överbokar barn...? Jo, det känns viktigt att oroliga föräldrar får sin oro bekräftade och att man kan lugna dem. Det kan svänga fort när det gäller små barn...de blir snabbt mycket sjuka, de är känsliga för intorkning osv...och inget barn ska behöva ha ont, eftersom de inte förmår hantera smärta på samma sätt som en vuxen människa.

Därför prioriterar jag små barn högre än vuxna. Och jag är glad och tacksam över att se att jag faktiskt lär mig saker, hela tiden, tack vare den uppföljning jag ägnar mig åt.

Den gode Ronny Eriksson berättade en gång om en man som hade sina sätt att uttrycka sej. Han sa:

"Siste ganga I mådd recktit bra var när I hadd så hellvittis illt i röggen å feck stå mot'n varm kackelogn!"

Han sjöng också:

He jär så mötje falit
å he jär så mötje bedrövLigt
He jär så mötje falit
å he jär så mötje bedrövLigt
att videon järe slarva
fast han jär reint som noj
å kwartingen i köft mä
ha pojken drocke oj

att tjellinga ha fLötte
ihåop vä ein spanjåor
i å hålva möblemange
tåo a vä sä när a fåor

He jär så mötje falit
å he jär så mötje bedrövLigt
att biln han ha sköre
å axla före ur le
å katta hon ha sterne
å stögon bronne ne

He jär så mötje falit
å he jär så mötje bedrövLigt
att fLecka jär gravid
ätt e kärleksäventoir
Dell råga opa ållt
så jär he SAF:ara som stoir

He jär så mötje falit
å he jär så mötje bedrövLigt
å värste jär att grann men
satse nager kråon
å spela opa trave
å vann ein hålv miljåon

Det känns som ett tänkbar scenario dagar som dessa...

gnällinlägg. Saker och ting känns inte bättre idag, jag är trött och hängig, har ont i kropp och huvud är hes och rasslig.

Jag är less, lessen...bortkopplad, avstängd, sluten, osällskaplig...

När jag känner mig såhär så brukar jag titta på bilder av mina barn. Storpyre, den älskliga lilla varelsen, med sitt mörka hår, med sina stora, uttrycksfulla ögon som så lätt fylls av tårar...tårar av glädje, av sentimentalitet, av ledsenhet...hon med hjärtat utanpå kroppen, med sin känslighet och ömsinthet...som lever med sitt gryende världssamvete och som ställer fråga efter fråga för att försöka förstå hur världen egentligen hänger ihop.

Och den lilla, mitt yrväder med sitt stora hjärta, sin totala tillit till världen och sig själv...med sin rosenbladshy, sina underligt färgade ögon och rödblonda hår...med den totala livsglädjen och det stora humöret...som säger saker som gör att jag bara baxnar i förundran över hennes uppfattningsförmåga och självklara tolkningar av världen...

Vad vore jag utan mina ungar?

så nu kan man lika gärna gå hem, eller...

Ska sitta i telefon till kl 5 idag, och beklaga att vi inte har fler läkartider, och be folk återkomma i morgon...

det kan hampa sig. Det har som alla vet varit turbulent på jobbet sista året. Nu har det kommit dithän att vi får ny chef efter nyår. Ska bli intressant att se hur det blir...och vem.