hennes sambo och lilla barn skulle komma och hälsa på denna helg...

Men, hur det nu kom sig så visade det sig att syster J inte är helt pigg just nu, så det blev inget besök. Så stackars, stackars maken å jag fick äta löjromsförrätt (smörstekt brödskiva, en rejäl klick creme fraiche och en stor sked löjrom på, med lite hackad rödlök, några salladsstrimlor på sidan å liten dillkvist) alldeles ensamma och ugnsstekt lax med lime-rosépepparsmör och pressad potatis och sallad förstås som ju förstås barnen fick vara med på..., å dricka champagne...

(Det finns löjrom kvar om ni skulle komma nån annan helg...det går ju alldeles ypperligt att frysa den! Frågan är bara om den räcker tills ni kommer...det var HIMMELSKT!)

Tråkigt att ni inte kunde komma! Vi får se - jag hoppas på en Uppsalatur i morgon...Det hade varit kul!

om vad jag skulle önska mig av ett djupt, fullödigt liv...

Vänner - Jag upplever att jag inte har vänner idag - jag har släktingar, syskon, kusiner, en äkta man, arbetskamrater, kurskamrater. Men, den där nära relationen till vänner, där man vet allt om varandra, där man accepterar allt och har en ständig lojalitet - existerar det bland vuxna? Bland småbarnsföräldrar som ska sköta både hem, familj, arbete och sig själva? Jag har svårt att tro att någon får ihop den ekvationen helt och hållet. Och visst skulle jag kunna skaffa vänner, om jag orkade engagera mig...men det gör jag inte.

Ett djupt intresse för något - men det har jag ju redan - jag har min andliga utveckling, jag har mina konstnärliga drag. Jag hade med mina blomsterfoton på jobbet här i veckan, utan att tala om att de var mina. Folk tittade, ojade och ooohade i beundran. Det kändes väldigt skönt...bekräftande. Jag har mitt handarbete där sticktidningar och sticksajter blir närmast pornografiska...den sensuella upplevelsen i att syssla med det mjuka väldoftande garnet blir stark, där skapandet ger ett lugn. Nästa steg är väl att börja måla, kanske...eller vad säger du Padre Padrone Coz...?

Ett hem där jag trivs - och det får väl stå på listan så länge. Jag trivs inte i min nuvarande bostad, den är för mörk, vi har för mycket saker och inget passar ihop. Jag tycker illa om färgerna i nästan alla rum osv. Men, det får vara så - det kommer inte att vara för evigt.

Ett arbete jag ser mening i - vilket jag visserligen har, men det tar mer än det ger och jag skulle önska det vore tvärtom. Och, det jobbar jag ju på - jag tror jag ska söka magistern i vårdpedagogik och sen så är det bra. Lärarjobb får jag när jag är mogen för det...

Närhet till mina systrar och deras familjer - få följa med barnen och voffsingarna för att se hur de utvecklas och växer. Det här är väl det jag saknar mest, tror jag - mina systrar...

Något att se fram emot. Och sånt kommer ju och går....livet är kort och förgängligt och det gäller att vara här och nu...mitt i det ljuva, svåra, väldoftande livet!