att jag lever fel liv, eller kanske lever mitt liv fel. Jag gör inget som gör någon skillnad för någon människa, jag saknar kontakten - samklangen - med naturen. Jag vill leva och ha djur omkring mig, jag vill leva nära naturen, jag vill stå i samklang med min familj, med allt som lever och gror.

Jag vill inte längre stå som representant för ett system jag inte tror på.

Jag saknar medmänsklighet, närhet, värme i samhället, hos människorna omkring. Här pågår ett ständigt revirhävdande, ett ständigt "det är inte mitt bord", rätt plånbok ska betala...Det är så tröttsamt!

Jag vill leva efter solens upp- och nedgång. Jag vill odla min mat själv, klara mig själv helt och hållet. Jag skulle vilja hoppa av samhället helt å hållet...

pga att Lillpyre är så stökig när hon sover. Hon har ju lärt sig somna på egen hand, i egen säng. Men, hon kommer alltid till oss på natten. På sistone har hon också kommit väldigt tidigt, ofta strax efter midnatt, då vi inte hunnit sova särskilt länge (maken har ofta inte ens  hunnit somna). Hon ligger där, mitt emellan oss, och gnyr och gnäller i sömnen. Hon tar spjärn mot mitt lår eller min höft och pressar hårt, ibland sparkar hon riktiga åsnesparkar. Och jag kommer inte undan, för min säng är ställd tätt intill väggen, så jag får ligga tryckt mot väggen och försöka undvika hennes åsnesparkar. Ofta vaknar jag på morgonen med blåmärken på lår och höft, med rivmärken på hals och axlar (för hon vill növla och nypa min hals när hon sover - det är hennes "snuttefilt"). I perioder har hon kunnat sova längre under natten i sin egen säng, men de sista månaderna/halvåret har det varit hopplöst. Inatt har vi knappt sovit alls, maken å jag. Det är tungt, ibland...

Men, man får väl trösta sig med att hon knappast kommer att sova mellan oss när hon blir tonåring, i alla fall. Synd bara att det är åtta år kvar dit...