Jag vet att min styrka når till stjärnorna om jag vill, men jag låter mig frivilligt fjättras - jag underordnar mig andra, trots att jag inte skulle behöva.

Jag behöver spränga mina fjättrar, breda ut mina vingar och åstadkomma en orkan!

på att säga upp mej, på vinst och förlust. Jag känner så starkt att där - på min arbetsplats - finns inte utrymme för mig att utvecklas, där finns inte längre nån väg att gå. Frågan är bara - hur löser man försörjning om vi båda är arbetslösa...för maken blir ju vid årsskiftet...

om hennes favoritbild i sagornas värld. Jag tycker om samme konstnär, men min favoritbild är denna:

Fortfarande prinsessan Tuvstarr, men när hon sitter ensam i natten vid tjärnen, och tittar efter sin guldkrona långt därnere i djupet. Den här bilden har jag alltid älskat. Den beskriver för mig hur ensam jag kände mig som barn, hur jag många gånger längtade efter att få dö ifrån allt. Den ensamhetskänslan har suttit kvar i ryggmärgen genom hela livet, och kan emellanåt göra sig påmind, alltmer sällan dock. Numer, som medelålders, skrynklig käring med volanger känner jag mig nöjd med livet, jag älskar, trivs trots allt och har insett att jag själv många gånger framkallar den här känslan av sorgtyngt vemod - känslan är inte jag utan jag tillåter den skölja rent när jag så behöver...

...och Kinas våldsamma reaktion. Att reagera så som kineserna gör över att en fridsfurste som Dalai Lama får medalj av cowboyen i väst ger dem ett löjets skimmer. Tibet är ockuperat, äger inte sin frihet. Människorna i Tibet tvingas till liv som de inte själva väljer - de ska "civiliseras" enligt kineserna, och tvingas flytta in i miljonprogramsliknande bostäder...

Den kinesiska förmätenheten är enorm...Likväl som i Burma där man dödar munkar som lever enligt icke-våldsprincipen.

Ostasien är en märklig plats...

som söker sig till program som "Du är vad du äter" och sen i programmet gör en massa saker för att inte följa med i det program som ställts upp för dem?

Varför gör man det då? Är det så kul att vara i TV?

...intressant och uppslukande. Har man väl blivit medveten om hur gruppdynamiken fungerar slutar man aldrig att titta. Det är oerhört lärorikt!

har under oerhört många år varit mina ständiga följeslagare. Smärtan har burit mej genom långa nätter, med vreden som ibland tagit över, vrålandes av hat. De har färgat mina dagar och nätter, drivit mig närmast bortom sans och förnuft. Numer, sen några år tillbaks har de släppt sitt grepp om mej, ljuset och stillheten har gjort min själs mörka domäner till en fridsammare plats. Men smärtan och vreden är inte borta, de ligger och lurar, djupt därnere och sticker upp sina fula huvuden emellanåt. Metallica illustrerar det hela mycket bra...

En kommentar gjorde mej nyfiken på vad DU som läsare egentligen vet om mej?

Vet du var jag bor?

Vad jag heter?

Var jag arbetar?

Vilka mina barn är?

Lägger en omröstning till höger, och du som svarar där får gärna lägga en anonym kommentar i bloggen också.