det här med björnattackerna som varit på sistone. Jag menar - hur många gånger har man egentligen varit i närheten av björn när man rört sig ute i skog och mark? Betydligt oftare än man anar, skulle jag tro. Jag har för min del sett björn en enda gång i verkligheten (förutom djurparksbjörnar då förstås), och det var på min fyrtioårsdag i skogen i västra Jämtland. Jag stod på en klipphylla och tittade ner, och tittade rakt ner på björnen som låg och tröck nedanför mig. Jag fick ett hjärnsläpp - stoppade ner kameran jag hade i näven i väskan och knatade iväg uppöver så fort jag kunde. Inte förrän vi åkt kanske tio mil därifrån talade jag om för maken vad jag sett och han blev nästan arg på mig, för att jag inte sagt något åt honom.

Det är magnifika djur - så styrkan inkarnerad att åsynen av dem fyller mig med nån slags helig vördnad. De liksom ÄR, bara ÄR. Kanske i kraft av sin vilda natur...okränkbar, helig.

Men  det är läskigt också, för de är så grymt stora. Nu vet jag att de flyttar på sig så länge de inte har mat eller barn att vakta, men det kan man ju inte gardera sig mot.

Och sen är folk så rabiata mot vargen som art, när det är björnen som är det stora potentiella hotet...