Det blev ett snack med chefen  igår eftermiddag i alla fall. Jag blir ju så arg så jag gråter vilket gör mej ännu argare. Hon var så pass tagen av det här att jag tror att hon faktiskt lärt sig något av det. Och jag har väl också lärt mig saker - för mig handlar det inte så mycket om de missade arbetsuppgifterna, för de kan jag ha eller mista...är det meningen att jag ska jobba med det de rör så kommer det att komma fler chanser.

Det jag återigen fått mig bevisat är hur den lilla tösabiten inom mig längtar efter att bli sedd, uppmärksammad, uppskattad. Jag måste nog ta hand om henne lite bättre...klappa om henne i andanom och tala om att hon är värd allt gott och att hon är älskad. (Och precis nu sjunger Shirley Clamp i radion - "längtan att bli sedd..." - ett tecken, vaba!)

Nå, luften är rensad, nu är allt lugnt. Jag passade på att tala om för chefen att oron i min yrkesgrupp är stor, och att många mår dåligt. Hon hade känt det på sig - det är ju ingen som säger något till henne - och beslöt sig genast för att ta tag i det. Hon sa också att vi nog måste ta in hjälp utifrån med det här (vilket jag redan pratat med mina arbetskamrater om).

att jag var ute med Storpyre. När jag vände blicken mot himlen såg jag en molnformation som snabbt drog sig samman till en orm som biter sig själv i stjärten. Den började snurra, snabbare och snabbare, motsols. Storpyre sa: "Jaså, nu har du sett snurrande ormen? Den brukar jag använda mig av - kom så ska jag berätta om den." Jag vaknade strax därefter. 

Morgonen ägnade jag åt att skälla ut chefen efter noter, när jag stod i duschen, medan jag fixade frukosten åt mig själv. När jag skällt ur mig all ilska kändes det lite bättre och jag kunde vända det hela inom mig, till att se att våra vägar mötts ännu en gång (hon har nämligen varit min chef förr också, på en annan arbetsplats), för att det finns något olöst - något som vi möter varandra för att komma över. Hon är en stenbumling på min livsstig som jag ska på något vis kunna ta mig förbi för att komma vidare i min utveckling.

Vi har generellt ett mycket tungt läge på jobbet - många kollegor mår dåligt i organisationen, många pratar om att de känner sig överkörda, många pratar om att de inte vill jobba kvar under de premisser som råder idag. Somliga av mina kollegor tycker inte att man kan skylla på organisationen som sådan, och tycker inte att vi ska ta in hjälp nånstans ifrån. Någon tycker att vi ska "lägga locket på" vilket jag tror är det värsta vi kan göra - jag förespråkar att vi ska försöka få hjälp att komma igenom det här, kanske utifrån, kanske via landstingshälsan, vilket får dem andra att slå klackarna i backen...

Vi får väl se - vi ska i alla fall försöka få till ett möte med chefen så snart som möjligt, så att vi alla får prata om hur vi egentligen mår.

Från min ståndpunkt befinner vi oss i en numer dysfunktionell organisation och att lägga dåligmåendet på den enskilda individens ansvar är att förringa problemet.

Bloody hell! Varför hamnar jag alltid på såna här arbetsplatser? Det här är åtminstone tredje gången, kanske fjärde...Det suger!

Vid fikat kom chefen och la handen på min axel och sa att hon måste få prata med mej och min kollega som det gäller. Jag fräste ifrån och sa att jag inte vill prata just nu, jag måste få lugna ner mig, för att jag annars kommer att säga saker jag ångrar. Det blir inget konstruktivt i det. Hon insisterade, jag vägrade. Så, då står det vid det just nu.

så pass att jag kunde ta med tång i problemet med chefen som valde ut en nyutbildad dsk för ett uppdrag som jag också anmält intresse för, men som jag inte fått därför att hon ville ha nån med erfarenhet.

Jag frågade henne idag, och fick till svar att hon inte alls kom ihåg att jag anmält intresse för detta och att det bara var ett misstag. Nu är jag om möjligt ännu argare...

Detta är bara ren och skär jävla nonchalans och inget annat. Hur ska jag kunna ha förtroende för en chef som gör så? Hur ska jag kunna jobba för en människa som inte bryr sig mer om mej, om oss som grupp?

Som bara kör sitt eget lilla race...

Vaffan gör man?

Jag haver införskaffat:

Multivitamin Kvinna från Apoteket 1-2 per dag (jag äter så mycket frukt, grönt, fullkorn å protein så jag klarar mig med 1)

Eskimo-3 fiskoljekapslar 3 kapslar 3 gånger per dag. När man kommit upp i koncentration så går man ner så mycket man vill. Miniminivå är 3 kapslar 1 ggr per dag. Såklart - di är ju inte billiga, direkt...

Chi San - mixtur på rosenrot, ginseng och schisandra. Tror jag. 15 ml 1-2 ggr/dag

Fullt ös, medvetslös!

Näe, jag har börjat äta multivitaminerfiskoljachisanadaptogener och är helt plötsligt snuskigt pigg. Bara sådär, lixom. Märkligt minsann.

Minimibemanningen på jobbet är fem dsk - idag var vi fyra, och jag ska vara handledare för en blivande sjuksköterska de närmaste fyra veckorna och hon, stackarn, kom idag. En sån dag - det blev en verklig rivstart för henne - hon var med mig på mottagningen under förmiddagen, och sen skickade jag hem henne till lunch. Hon verkade smått matt...fast sa att det kändes bra! Det ska bli så kul att ha student! Det är länge sen nu...

Syster!  Ska kolla upp om november - nåt måste jag ju vara ledig. Den fjärde november ska vi på konsert, det är en söndag. Tror jag. Jag har inte schemat i huvet, men kollar upp det. Det ska bli kul att få er hit! Ska se till att ordna med bättre sovmöjligheter tills dess än senast ni var här...

Hade dejt med barnmorskan i morse - dags för spiraldiskussion. Jag satte in en hormonspiral för 2½ år sedan. Jag har haft bara blödningstrassel med fler mensdagar än mensfria dagar per månad, jag har fått mensvärk, vilket jag aldrig haft förr, jag har fått bölder och besvär...den har varit skit!

Så, nu är den borttagen, och jag har gått in på minipiller i stället. Funkar inte det nu, då blir det sterilisering. Tog cellprov samtidigt, vilket jag inte gjort på sex år, så det var höööög tid. (Slarvmaja, minsann!)

Sen tog jag en promenad i väntan på att apoteket skulle öppna, gick en nätt promenad, 4.5 km och fotograferade lite.

Maffiga färger, eller vad sägs! Det blev så himla läckert med de olika gröna tonerna, och det knallröda i topparna på den mitt fram.

Den här lilla spången gungade frenetiskt när jag skuttade över. Jag hade tänkt stanna och fota längs vattnet, från mitt på spången, men då kom en äldre herre med två svarta pudlar knallande, så det var bara att traska vidare...

Ganska nära Högskolan här i Bockstan finns en gammal officersbostad som numer är ett värdshus. På baksidan av huset, i parken låg den här gamla kvarnstenen. Den verkar vara bara halvt uthuggen, sitter fast i stenblock under. Vackert!

 I norra infarten till stan finns en gammal stenbro - Gustafsbro som byggdes på begäran av Gustaf III, och som är intakt ännu idag. Fast idag är den enbart gångbro - bilvägen löper på en bro precis bakom. Det är till den bron som betongpelarna och aluminiumräcket på bilden hör. Det speglade sig så vackert i ån att jag inte kunde låta bli att fota.

I Stadsparken som jag passerade på min potenad noterade jag detta träd...jag tyckte barkens mönster var så intressant, så den fastnade också i kameran. Det ser ut ungefär som bergskedjor gör på satellitbilder, eller hur!

Längs vägen ligger också en kyrkogård som jag tog en sväng över. Jag tycker det är så fantasieggande att vandra på kyrkogårdar, fundera över de människor som ligger begravda där, deras liv...deras inbördes relationer. På en ställe på denna kyrkogård har man samlat ihop de riktigt gamla gravstenarna och gjutjärnskorsen som ännu är någorlunda intakta - de gamla gravarna är förstås borta, men ornamenten finns kvar. Det förde tankarna till gamla krigskyrkogårdar, i Ryssland och andra länder....

Det kändes så...katolskt...fast jag begriper inte riktigt varför...

Idag var det bara att bita i det sura äpplet och inse att man får lov att kasta in handduken - vi kommer inte att hinna bli klar med uppsatsen till i morgon kl 12. Hade vi en vecka till kanske...

Men vaffan...det löser sig. Då går vi upp i januari istället. Vi fortsätter köra så det ryker åsså får vi se vad som händer.

Vi kommer ha en sketabra uppsats i januari i alla fall.

Värst var nog min kursares man som hade sagt att "han var besviken på henne - vi hade ju så mycket tid att göra det på..."

Och jag fattar inte att hon - som har två dm skinn på näsan - inte blir vrålförbannad - vad i hela fridens namn har han med det att göra? Märkligt, minsann! Min kommentar till det kan bara bli:

får jag kommentarer på min blogg nattetid. Så då funderar man ju om bloggare är nattugglor...

Så - en omröstning till höger!