ÄNTLIGEN brukar Gert Fylking gasta...och den här gången tycker jag faktiskt också så, och det utan ironi!

En författare som jag faktiskt läst, förstått och tyckt om reden för länge, länge sedan! Ett skarpsinne som träffar mitt i prick när det gäller människors inre verkligheter...

Jättekul!

Det blev ett snack med chefen  igår eftermiddag i alla fall. Jag blir ju så arg så jag gråter vilket gör mej ännu argare. Hon var så pass tagen av det här att jag tror att hon faktiskt lärt sig något av det. Och jag har väl också lärt mig saker - för mig handlar det inte så mycket om de missade arbetsuppgifterna, för de kan jag ha eller mista...är det meningen att jag ska jobba med det de rör så kommer det att komma fler chanser.

Det jag återigen fått mig bevisat är hur den lilla tösabiten inom mig längtar efter att bli sedd, uppmärksammad, uppskattad. Jag måste nog ta hand om henne lite bättre...klappa om henne i andanom och tala om att hon är värd allt gott och att hon är älskad. (Och precis nu sjunger Shirley Clamp i radion - "längtan att bli sedd..." - ett tecken, vaba!)

Nå, luften är rensad, nu är allt lugnt. Jag passade på att tala om för chefen att oron i min yrkesgrupp är stor, och att många mår dåligt. Hon hade känt det på sig - det är ju ingen som säger något till henne - och beslöt sig genast för att ta tag i det. Hon sa också att vi nog måste ta in hjälp utifrån med det här (vilket jag redan pratat med mina arbetskamrater om).