coz

23 oktober 2007 09:15

Trött på sig själv blir man om man har för stora förväntningar på sig.
Sluta flyga bland stjärnorna och trampa för en gång skull jorden som alla vi andra trampar.
Den verkliga.
Den man känner under sina egna begränsningar.
Då blir allt lungt och jagandet är slut.
Peace!
Fader Coz

Avataria

23 oktober 2007 12:57

Nej, Coz - jag blir trött på mej själv för att jag låter mej påverkas av andra och inte står stark i mig själv, oberoende. Det är en sak att välja fjättrarna, en annan att ha dem sej pålagda. Familjens fjättrar är frivilliga, de är mjuka som siden och stör inte min rörelseförmåga...men de andra...Suck!

coz

23 oktober 2007 15:58

Vilket djäkla dilemma!
Det klart att man blir trött på sig själv om man LÅTER sig fjättras!
Vad är det då som ligger bakom?
Rädslor för att inte klara försörjningen
eller?
Jo det är klart.
Du är inte ensam om att inte våga följa din egen övertygelse här.
Och jag håller med dig,det är svårt.
Nästan ingen får det.
Men jag är också övertygad om att vågar man "hoppa rakt ut" så känns det bättre sen,vad fan som än händer.
Då har man i alla fall gjort något åt situationen och kan förmodligen sluta vara så
arg på sig själv som du tycks vara.
Lita på Gud vet jag.
Lämna över till "honom".
Ibland måste man det.
Och du vet ju att "han" finns.
So jump girl!
Överraska dig själv för en gång skull!
Och när jag talar om "fjättring" talar inte heller jag om familjen.
Ha det nu!
coz

Avataria

23 oktober 2007 16:31

Åh, Coz...vet du - jag har hoppat förr! Flera gånger! Men som det ser ut nu så är det inte längre bara jag som är beroende av mina fjättrar...det är familjens ekonomi, det är barnens mat och kläder (och jag har levt på lite och ingenting och led verkligen av att inte kunna låta barnen få det jag önskade åt dem - barnen led inte av att vara annorlunda (läs fattiga) men jag led av att höra dem önska och längta efter sånt som var normalt för andra barn) och jag led av att inte kunna köpa ens en födelsedagspresent till mitt Storpyre när hon fyllde sex år för att vi var tvungna att ha pengar till mat som ett exempel). Och det vill jag inte vara med om en gång till...så jag får bita ihop och tro att det ändå kommer att lösa sig för mig...det har gjort det förr och det kommer att göra det igen. Jag är viss om det. Men det är tungt att vänta...

Trollbunden

29 oktober 2007 19:06

ELLER HUR!!! Jag tror att Du, för att bli hel, måste åstadkomma orkanen... Du SKA "leva bland stjärnorna", som tidigare inlägg uttryckte det. Jag själv vet var mina stjärnor finns, men jag kan inte nå dem för att molnen är ivägen.... Det är min stora sorg i livet. JAG kommer aldrig att sluta drömma om hur jag ska bära mej åt för att nå dit. Jag vet att ;Det är DETTA som jag är ämnad för i detta liv... VARDE LJUS...