...mitt lilla samtal med chefen i förra veckan resulterade i ett möte efter arbetstid som vi hade ikväll, med chefen. Intressant att se hur grupperingar somliga tror inte existerar är så oerhört tydliga - och det märkligaste av allt är att man inte ser dem.

Mötet i sig blev bra - chefen visade att hon har både stake och ryggrad.

----

Kommentatören nedan har inte visat sitt ansikte. Eftersom enbart 3 av dem som jag har att göra med på arbetet känner till min blogg skulle jag lätt kunna räkna ut vem du är.

Jag har trots att personen ifråga inte trätt fram beslutat mig för att radera inlägget. Jag trodde att jag hade om inte vänner, så åtminstone lojalitet på arbetsplatsen men det är uppenbart att så inte är fallet. Eftersom du inte vågar stå för dig själv, så gissar jag att du inte heller är att lita på. Därför raderar jag inlägget.

Lånat från en annan sajt!

Önskningen kommer från en berättelse om en pappa och hans dotter som omfamnade varandra på flygplatsen. Båda visste att detta antagligen var deras sista möte, eftersom pappan var svårt sjuk och dottern bodde långt borta. Till slut blev det dags för dottern att gå ombord på flygplanet, och hon sa;
Jag älskar dig, och önskar dig tillräckligt. Pappan svarade att han också älskade henne och önskade henne tillräckligt.
En passagerare som stod i närheten kunde inte låta bli att fråga vad det betydde, att det önskade varann ”tillräckligt”.
Pappan svarade att det är en önskan som gått från generation till generation i släkten och det betyder;

Jag önskar Er tillräckligt mycket sol, för att ert liv ska vara ljust.
Jag önskar Er tillräckligt mycket regn, för att Ni ska uppskatta solen.
Jag önskar Er tillräckligt med lycka för att Ni ska bevara livslusten.
Jag önskar Er tillräckligt med sorg för att även småglädjeämnen ska verka stora.
Jag önskar Er tillräckligt många vinster för att Ni ska få allt det Ni behöver.
Jag önskar Er tillräckligt många förluster för att Ni ska uppskatta det ni har.
Jag önskar Er tillräckligt många välkomnanden för att Ni ska klara av det slutliga avskedet.

De frös inte ut mig idag! Tvärtom var stämningen vid morgonmötet betydligt mer avslappnad än den varit på länge.

Känns skönt - jag kände mej bara tvungen att ta tag i det hela, när ingen annan verkade vilja/orka.

Hujedamej!

eller kanske nervöst att se mina kollegors ansikten idag. Det är inte alls omöjligt att de är skitsura eller fryser ut mig för att jag "spilled the beans" till chefen i förra veckan. Vi får se...

det här med björnattackerna som varit på sistone. Jag menar - hur många gånger har man egentligen varit i närheten av björn när man rört sig ute i skog och mark? Betydligt oftare än man anar, skulle jag tro. Jag har för min del sett björn en enda gång i verkligheten (förutom djurparksbjörnar då förstås), och det var på min fyrtioårsdag i skogen i västra Jämtland. Jag stod på en klipphylla och tittade ner, och tittade rakt ner på björnen som låg och tröck nedanför mig. Jag fick ett hjärnsläpp - stoppade ner kameran jag hade i näven i väskan och knatade iväg uppöver så fort jag kunde. Inte förrän vi åkt kanske tio mil därifrån talade jag om för maken vad jag sett och han blev nästan arg på mig, för att jag inte sagt något åt honom.

Det är magnifika djur - så styrkan inkarnerad att åsynen av dem fyller mig med nån slags helig vördnad. De liksom ÄR, bara ÄR. Kanske i kraft av sin vilda natur...okränkbar, helig.

Men  det är läskigt också, för de är så grymt stora. Nu vet jag att de flyttar på sig så länge de inte har mat eller barn att vakta, men det kan man ju inte gardera sig mot.

Och sen är folk så rabiata mot vargen som art, när det är björnen som är det stora potentiella hotet...

...och ro, medan Lillpyre och make är på simskola. Frid råder i själen, jag är pigg, har framtidstro, tillit...

Å nu ska jag Tradera till mej lite mera garn...;)

Då har jag stickat av mitt Manos del Urugay-garn som jag fick hem för ett par veckor sedan. Blev egentligen klar för en vecka sedan, men har inte idats sy ihop förrän nu. Ursäkta för övrigt Nalle Puh-bollen som får stå modell!

Halsduken var tänkt att bli en My so called scarf men mönstret var så mickligt och pickligt att det fick bli mönster bara i ändarna, och dubbel resår resten. Mössans mönster hittade jag på medan jag stickade, det är parallella enkla fläter som mot hjässan flätas ihop, som kanske syns på bilden.

ÄNTLIGEN brukar Gert Fylking gasta...och den här gången tycker jag faktiskt också så, och det utan ironi!

En författare som jag faktiskt läst, förstått och tyckt om reden för länge, länge sedan! Ett skarpsinne som träffar mitt i prick när det gäller människors inre verkligheter...

Jättekul!