att jag var ute med Storpyre. När jag vände blicken mot himlen såg jag en molnformation som snabbt drog sig samman till en orm som biter sig själv i stjärten. Den började snurra, snabbare och snabbare, motsols. Storpyre sa: "Jaså, nu har du sett snurrande ormen? Den brukar jag använda mig av - kom så ska jag berätta om den." Jag vaknade strax därefter. 

Morgonen ägnade jag åt att skälla ut chefen efter noter, när jag stod i duschen, medan jag fixade frukosten åt mig själv. När jag skällt ur mig all ilska kändes det lite bättre och jag kunde vända det hela inom mig, till att se att våra vägar mötts ännu en gång (hon har nämligen varit min chef förr också, på en annan arbetsplats), för att det finns något olöst - något som vi möter varandra för att komma över. Hon är en stenbumling på min livsstig som jag ska på något vis kunna ta mig förbi för att komma vidare i min utveckling.

Vi har generellt ett mycket tungt läge på jobbet - många kollegor mår dåligt i organisationen, många pratar om att de känner sig överkörda, många pratar om att de inte vill jobba kvar under de premisser som råder idag. Somliga av mina kollegor tycker inte att man kan skylla på organisationen som sådan, och tycker inte att vi ska ta in hjälp nånstans ifrån. Någon tycker att vi ska "lägga locket på" vilket jag tror är det värsta vi kan göra - jag förespråkar att vi ska försöka få hjälp att komma igenom det här, kanske utifrån, kanske via landstingshälsan, vilket får dem andra att slå klackarna i backen...

Vi får väl se - vi ska i alla fall försöka få till ett möte med chefen så snart som möjligt, så att vi alla får prata om hur vi egentligen mår.

Från min ståndpunkt befinner vi oss i en numer dysfunktionell organisation och att lägga dåligmåendet på den enskilda individens ansvar är att förringa problemet.

Bloody hell! Varför hamnar jag alltid på såna här arbetsplatser? Det här är åtminstone tredje gången, kanske fjärde...Det suger!

Vid fikat kom chefen och la handen på min axel och sa att hon måste få prata med mej och min kollega som det gäller. Jag fräste ifrån och sa att jag inte vill prata just nu, jag måste få lugna ner mig, för att jag annars kommer att säga saker jag ångrar. Det blir inget konstruktivt i det. Hon insisterade, jag vägrade. Så, då står det vid det just nu.