går Kärleken som en röd tråd. Från tidig barndom lyser omsorg om andra och kärlek till världen, till djur och människor igenom i allt de gör. De väljer yrken där de får vara nära människor, de älskas högt och rent av dem som står dem nära. De tycks genomlysta av ett överjordiskt ljus, varmt och klart. Dessa människor blir ibland offer för avund och hat. Moder Teresa var en av dem, Mahatma Gandhi en annan. Även Jesus hörde till dessa sällsynta personer.De själar som bebor dessa kroppar är gamla själar, återfödda många gånger, nära sin slutliga uppgång i ljuset, i Kärleken. De har lidit i många liv, i andra liv har de varit de som orsakat lidande. Varje liv de levt har fört dem ett steg uppåt i deras utveckling genom de upplevelser de haft, och hur de förmått förvalta de lärdomar de kunnat dra av sina upplevelser. Även om de glömt sina tidigare liv finns ändå kunskaperna kvar hos själen - de har tillägnat sig alla möjliga facetter av sorg, glädje, hat, tillit och oändligt mycket mer.Så kvarstår till sist att det enda själen behöver är just det den är: Kärlek, Ljus, Tillit och Hopp... "Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, och kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken."  

som doppat sig i glömskans flod är hon som levde ett mycket långt och fattigt, men lyckligt liv.Hon födde sina tio barn - det första när hon var sjutton år och övergiven av barnets far, det sista när hon var fyrtiotre - sladdbarnet som blev hennes ögonsten, som hon skämde bort genom att alltid sätta henne i första rummet, genom att dagligen väcka henne med frukost på säng, låta henne växa upp otyglad och fri.  Mannen hon fick de andra nio barnen med var en vänlig själ, som dyrkade henne. Hennes längtan stod ständigt till honom, så inte ens när hon blev sjuk och nästan dog när hon väntade femte barnet och läkaren avrådde henne från att skaffa fler barn kunde de hålla sig från varandra. Han lämnade hennes liv vid åttioett års ålder, då var hon sjuttiotre och hade ännu tjugosju år kvar att leva, ensam. Saknaden efter honom lämnade henne aldrig, den gjorde henne svag, förvirrad, sorgsen. Den natten hon lade av sin kropp gjorde hon besök hos sina nära och kära. De kände hennes doft, hörde hennes skratt, kände hennes famn nära intill. Det fick dem att vrida sig i sömnen, drömma om henne när hon tog sitt farväl.Hennes liv är ett ljust minne att bära... 

  helvetet som en pinornas plats - en plats där de hävdar att min nordiska syster Hel regerar, en plats av köld, mörker och oändliga plågor. De uppfann helvetet för att straffa dem som begår illdåd och mörka gärningar, för dem som inte följer de regler människorna satt upp för sina liv, för sina samhällen.Människorna anser att sådana nidingar som Hitler, Stalin eller Idi Amin; Jim Jones, Andrei Tjikatilo eller (som den självutnämnde gudsrepresentanten Bush anser) Bin Laden ska straffas i evighet. Men, efter att människan lagt av sig sin kropp finns inget straff, inget hat.  Bara ljuset råder. 

en av de glömska. Hennes liv ligger för evigt hos mig; bilden av fadern som våldförde sig på henne, havandeskapet hon dolde med bylsiga kjolar och vida sjalar. Smärtan hon bet ihop om, när hon sprang genom skogen för att föda i snön och ensamheten. Tårarna, blodet som rann när hon kvävde barnet och grävde ner det i snön. Gråten hon svalde, sorgen hon bar som en tagg i sin själ, som en törnekrona osynlig för andra. Lättnaden när barnets kropp återfanns, hon befanns skyldig till lönskaläge och barnadråp. Hennes uppgivenhet när skarprättaren slipade sin yxa, och hon knäböjde framför honom medan byborna öste sitt gemena hat över henne. Faderns förakt, moderns sorg och smärta. Hon valde glömskan - bilden av henne är min att bära, outplånlig. 

 sin dödliga kropp och sträcker ut sig i sin fulla styrka står hon inför ett antal val. Hon kan välja att minnas sitt liv, eller att glömma. Hon kan välja att återfödas genast, att vänta eller att inte återfödas alls.Om hon väljer att inte återfödas så uppgår själen i ljuset där hon förenas med den allomfattande kärleken, bidrar med sina unika erfarenheter, sin unika kunskap.Om själen i stället väljer att återfödas så bär hon med sig all sin kunskap, men väl förborgad. Nyckeln till denna kunskap ligger i den villkorslösa kärleken.

Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting. 

När människan - och själen - nått denna punkt i sin utveckling kan hon leva i kärlek och vågar leva och uppleva livet som det är - naket oförstället, oförskräckt. -

...att aldrig glömma, för dem som väljer glömskans nåd i min syster Lethes flod. 

Minnets gudinna kallar de mig, människorna. De döda som låter sina själar omslutas av min källa minns sina liv på jorden, kan - om de så önskar - bära dem med sig in i moderlivet där de vaggas en tid för att sedan födas till ännu ett liv. Min syster, Lethe, bär glömskans flod - hos henne får själen vila, renhet, glömska. I det nyfödda barnets blick kan människan se oändligheten, en evig visdom som långsamt faller i glömska när människans hetsiga sökande efter ro tar överhanden. Den själ som druckit ur min källa kan inte glömma, hon bär sina minnen genom evigheten. För mig finns ingen glömska... 

---

 När natten faller hör jag deras ohörbara röster - de viskar omkring mig, smyger sig nära för att röra vid min hud, mitt hår. De tisslar, längtar, försöker dra mig till sig. Jag finns där i min bubbla, i min grotta av ametist och bergskristall, onåbar, orörbar.