mitt jobb, det är visst och sant.  Men allt är inte dåligt eller negativt. Hade det varit det så skulle jag ha slutat för länge sedan.

Det finns en faktor i det hela som gör att man orkar fortsätta, gör att man orkar stanna kvar, trots allt. Och det är gemenskapen i personalgruppen. Chefen sa det också vid samtalet i förra veckan - att det är en märkvärdig arbetsplats på det viset. Det finns en vilja till att göra gott, gentemot varandra, gentemot patienterna som finns långt ifrån på alla ställen.

Vi tjafsar aldrig om småsaker, utan ger och tar. De äldre är alltid schyssta mot de yngre som har små barn och kan se att de behöver få ledigt ibland osv. I gengäld ställer de yngre upp på de äldre.

Om problem dyker upp diskuterar vi dem på ett moget, balanserat sätt, och ingen av oss kastar nånsin skit på nån annan, vare sig i ansiktet eller på ryggen. Vi skrattar mycket tillsammans och har faktiskt roligt ihop, trots allt elände med läkarbristen.

Underligt ändå, att vi ska ha så svårt att finna läkare, när arbetsplatsen i övrigt ändå är så bra!

sen jag började med uppsatsen har jag den på RULL! Jag har FLYT! JAG HAR HITTAT EN TRÅD!!!!!

...uppfinning!

har maken å jag önskat oss en box av i julklapp...och får vi ingen så får vi nog lov att köpa den själva, för ibland blir behovet övermäktigt...!

Kändes gruvsamt, vad skulle det bli, hur skulle det kännas. Hon har en tendens att vara alltför seende, den här människan. Hon går för djupt inpå. Lite läskigt, men hon är i det fallet ungefär som jag är. Det går inte att dölja sig för henne, för hon SER.

Men, det blev ett oerhört bra samtal - den planerade 1½ timmen drog ut på tiden till nästan 2 timmar, och vi skulle kunna sitta och prata ännu om det inte varit lunchdags.

Jag vet inte ännu vart det ska bära iväg med det vi pratade om, men jag tror att det måste få ligga till sig litegrann. Det ger sig nog...

är det att ta sina gamla texter och lägga ut dem igen. Men många av dem säger mycket...

Min längtan står till ordens bemästrande

Till förmågan att få orden och språket

att sjunga mina sånger

Att förmedla den Kärlek jag känner

till mina barn, barn av mitt blod, av mitt kött,

med mina drag, goda såväl som mindre goda - mina barn av snö och eld, mina barn av kärlek och tillit

Den passion jag upplever för den man jag valt

till livskamrat, den upphöjde,

som med mig delar glädje och sorg, bröd och vin,

som ger mig sina innersta tankar, sin yttersta omsorg

och som är min första tanke för dagen, och min sista

Min kärlek till den kvinna som födde mig, som bar mig i sitt inre

som gjorde min bild till sin

och som älskade, dyrkade 

tills livet skilde oss åt, gjorde min nacke styvare

än nånsin hennes

Den kärlek jag hyser för mina Systrar

som med mig delade ljuvt och lett

som jag skrattat med

och gråtit med

och vakat i långa barnanätter

för att skydda mot ondska och

människors oförstånd

Min kärlek till Människan som varelse på gott och ont

För all den skönhet hon är mäktig,

trots allt hat och all död hon förmår

Men mina ord är små, enkla och doftar endast av

skrivarens billiga bläck eller

arbetsrummets skuggade vrår och dammiga papper

och blir varken stora, bevingade eller ens lästa...

Men de finns hos mig, sjunger mitt livs sång - så oändligt stor och ändå så vanlig...som din och som alla andras....

slutade jag att röka. Då hade jag rökt i 21-22 år, ungefär. Jag var alltså tolv eller tretton år när jag började röka.

Den 16:e september 1999 hade jag som vanligt varit ute med mina rökande arbetskamrater och tagit ett "efter-eftermiddagskaffet-bloss". När jag kom in igen kände jag plötsligt som ett "whoooosh" av stank - det var cigarettrök i mitt hår, i mina kläder. Plötsligt gjorde lukten mig illaåmende. Där och då bestämde jag mig för att sluta röka. Jag satte datum till måndagen den 20:e september. Jag provade först med ett nikotinplåster som jag fick på jobbet. Jag satte på det, och efter ungefär en halvtimme var överarmen illröd, svullen och kliade som attans. Jag insåg att några nikotinplåster skulle jag inte kunna använda, så jag gick och köpte tuggummin i stället. Första dagarna tuggade jag som en galning, jag fick ont i käkarna på kuppen, ont i magen och rapade jämt. Men det gick att hålla värsta röksuget stånget. Jag tuggade och tuggade, gick ner i dos sakta men säkert. Så småningom kom jag ner i dos så pass att jag kunde tugga två-tre tuggummin per dag, i lägsta styrkan. Och där står jag än idag...jag tuggar mina nikotintuggummin dagligen, och trivs bra med det. Jag har som sagt tuggat i åtta år nu. När jag var gravid med Lillpyre tuggade jag inte - det räckte med att jag åt kortison under graviditeten - men fortsatte efteråt. det är väl bara att inse att man är en inbiten nikotinist. För mig finns inte valet tugga eller inte tugga om jag ska kunna vara normalglad som människa - för mig gäller det tugga eller röka...Och då blir ju tuggningen genast ett mycket bra och hälsosamt alternativ...;) Dessutom har jag nästan aldrig nån karies längre, sen jag började tugga!

Varför jag skriver om detta? Jo, jag har ägnat en rejäl stund nu åt att leta efter nikotintuggummi. Igår kväll hade jag ett tuggummi kvar, och eftersom jag sitter och skriver uppsats idag så har jag inte haft tid att åka till apoteket. Jag ska dock ta svängen dit när jag åker till högskolan och lämnar tillbaks en bok som gått ut, innan jag åker till dagis-Lucia...

Om jag hittade några tuggummin? Ja...i min skinnjacka som jag inte använt sen i oktober låg 3½ tuggummi i sin karta.

Det här lyssnade jag mycket på för drygt tjugo år sedan. När jag hör just den här - part 7 - så får jag bilder av hur jag är en karolinsk soldat (tvångsenrollerad, bonde med fru och små barn hemma på gården) som rider med min trupp, långt hemifrån. Vintern har varit oerhört hård, många av oss dog. Jag överlevde dock, och har också klarat mej från rödsoten som tagit många av mina medsoldater. Vi är på väg mot Turkiet, förbi Ukrainas böljande sädesfält.

Längtan hem är stor...

Perverst, va? Märkligt vilka inre bilder man kan få av musik...