att uppsatsen är i S-T-O-R-T S-E-T-T K-L-A-R!

Över ett års tankemöda, sammanfattad på tjugofyra sidor.

Det är helt jävla O-T-R-O-L-I-G-T!

Nu hoppas vi bara att handledaren tycker detsamma så hon släpper upp oss till nästa uppsatsseminarium....

Åh, hej vad det rullar på med uppsatsen! Opponentsskap i sikte!

mitt jobb, det är visst och sant.  Men allt är inte dåligt eller negativt. Hade det varit det så skulle jag ha slutat för länge sedan.

Det finns en faktor i det hela som gör att man orkar fortsätta, gör att man orkar stanna kvar, trots allt. Och det är gemenskapen i personalgruppen. Chefen sa det också vid samtalet i förra veckan - att det är en märkvärdig arbetsplats på det viset. Det finns en vilja till att göra gott, gentemot varandra, gentemot patienterna som finns långt ifrån på alla ställen.

Vi tjafsar aldrig om småsaker, utan ger och tar. De äldre är alltid schyssta mot de yngre som har små barn och kan se att de behöver få ledigt ibland osv. I gengäld ställer de yngre upp på de äldre.

Om problem dyker upp diskuterar vi dem på ett moget, balanserat sätt, och ingen av oss kastar nånsin skit på nån annan, vare sig i ansiktet eller på ryggen. Vi skrattar mycket tillsammans och har faktiskt roligt ihop, trots allt elände med läkarbristen.

Underligt ändå, att vi ska ha så svårt att finna läkare, när arbetsplatsen i övrigt ändå är så bra!