Så var den arbetshelgen över då. Kan inte säga annat än att den var riktigt behaglig, faktiskt. Inte alls mycket att göra, bara våra vanliga morgoninsulin, ett par palliativa patienter,  lite strul med rapportering från sjukhuset (som ska avvikelseanmälas), och ett par akuta fall Har haft gott om tid att umgås och prata med de kollegor från andra vårdcentraler som jag jobbat med idag...

 Att ha det såhär var åttonde helg (som jag jobbar) är inte alls fel.

Ändå, ändå känns det knött, oroligt, inte-roligt i magen att veta att man ska tillbaks till jobbet snart igen...i övermorgon.

Jag kan egentligen inte alls klaga på jobbet - patientkontakten är för det mesta både rolig och givande. Jag är bra på det jag gör - jag är bra på att se människor, att lyssna, att våga ställa svåra frågor och följa upp dem, på att vara nära mina patienter, jag har stark intuition och är suverän i rådgivningen. Jag har bra kontakt med kollegorna, vi har roligt tillsammans - skrattandet i personalrummet brukar vara ohejdat och högt - ibland nästan vrålande...Jag har inte alltför illa betalt, klarar mig bra på 75% tjänstgöring.

Men, trots allt detta, så är det något i mig som hela tiden protesterar, som säger: Neeeej, inte en dag till, vaaarför? Måste jag? Jag villinte, villinte, villinte, villinte..."

Måste det vara så?

Bjuder på en gammal favorit! Och det får bli via länk, eftersom jag inte vet hur man gör för att kunna "embed code" enligt nedan!

Å förresten så får jag skälla på er "trogna läsare" som inte kommenterat min nya infobild! Den har legat uppe i två dygn, era rackare!

det var en kul kommentar Mona Sahlin klämde ur sig häromdagen ang Lars Danielssons yrkesmässiga gulagarkipelag: "Det finns ingen gräddfil för Lars Danielsson, men det betyder ju inte att han måste sitta i surmjölk."

Å inte har jag sett några åsikter i tidningarna om det heller...