*pustar*

Åh, mätt! Gravlax med baguettebit å sallad till förrätt, oxfile provencale med lite extra vitlökssmör, sparris å sallad, följt av en skärva ädelost, några druvor och ett digestivekex å till sist prinsesstårta å kaffe...

Samt lite presenter - ett presentkort på akademibokhandeln på 250:- av mina döttrar, ett mycket vackert hemmagjort pärlhalsband av Lillpyre där namnen står: AMMAM  och ERYPLLIL - stavar man åt rätt håll när man trär så blir ju ordet baklänges, en ny anatomisk kudde och ett presentkort på guldfynd på 800:- av Kärleks...Nöjd!

Varför?

Jomenjustja...fyrtionånting denna vecka...

i sin blogg om varför människor ägnar sig åt arbete, och menar att det handlar om mammons cirkus osv. Och, till stora delar håller jag med honom men jag tror samtidigt att det handlar om så mycket mer.

När jag började jobba inom vården för 19 och ett halvt år (då jag var 22 år gammal) sedan var det med stor tveksamhet. Jag hade sett hur mamma slet, hur det tog hårt på henne, hur hon skadat sig i arbetet, med långvariga sjukskrivningar och mycket smärta som följd - hon lyfte sig till ett diskbråck ganska högt uppe i nacken vilket var en så pass kraftig skada att hon aldrig mer kunde arbeta. I alla fall - jag började den sommaren på ett äldreboende, jobbade mest bara kväll. Det var tungt och slitigt, jag var vid några tillfällen vanast av alla på avdelningen med bara nån månads eller två erfarenhet. Vi slet som djur, det var ohyggligt tungt. Men, mitt i allt detta tunga fick jag relationer till dessa gamla...Jag minns så väl K, som var dement med fridsam och snäll, som älskade att dansa. Vi dansade vals i korridoren, han och jag, medan jag sjöng. Och han var glad! Jag upplevde glädjen i att lära mig tolka A, som var klar i huvudet, men stroke-skadad och helt hade förlorat sitt tal. Att lära sig förstå henne var stort, glädjen i hennes ansikte när jag ägnade tid åt att försöka var en stor belöning. Att kramas med lilla V, som var oerhört dement och långt borta från vår värld men som behövde närheten i en varm famn var sällsamt, stilla, nära. Jag led med S, som var i ett sådant stadium av sin alzheimer att hon glömde det mesta, men var så väl medveten om sina problem att hon led alla helvetets kval i ångest. Jag ägnade mycket tid åt henne, åt att bara kramas, sitta nära, finnas till för henne när hon mådde som sämst. Då, på den tiden, fanns också många anställda, jämfört med idag, så det fanns möjlighet att finnas nära som medmänniska. Den sommaren gav mig så oerhört mycket att jag blev kvar på denna arbetsplats under fyra år. Då hade jag sett så oerhört mycket elände också - personal som var våldsam, som begick övergrepp, som behandlade dessa gamla som man inte ens behandlar bitska hundar. Allt det jag såg då, alla konflikter jag tog för dessa gamlas skulle gjorde mej övertygad om att enda sättet för mig att kunna påverka de attityder som var rådande i sjukvården då var att bli sjuksköterska. Så, jag satsade på det. Jag läste sjuksköterskeutbildningen och blev färdig 1995. Jag arbetade några år, fortsatte att jobba på samma vis med att försöka få mina arbetskamrater att se det jag såg, att förstå hur de människor vi mötte som patienter var vuxna människor med ett långt liv bakom sig, med hela liv, med unika erfarenheter, önskningar och behov. Men ändå, att påverka dem var svårt, närmast omöjligt. Det var människor som arbetat många år i vården, med cementerade uppfattningar om rätt och fel, om vad göra och vad inte göra. Jag tröttnade så småningom, skaffade mig en vidareutbildning till distriktssköterska, och tänkte mig att kunna arbeta som konsultfunktion, som handledare för hemtjänst osv. Men primärvården av idag är inte strukturerad på det viset, så jag fann mig fungera mer som läkarassistent än som distriktssköterska med egen profession. Fortfarande brann detta patos i mig, känslan av behovet av att ha en "de behövandes ambassadör", så jag beslutade mig att läsa till lärare, och där står jag nu idag...lärarutbildad, men utan lärarjobb. Idag är jag övertygad om att attitydpåverkan kan ske endast när man är ung och ännu formbar.

Det jag får i mitt yrke, och som jag inte vill vara utan är mötet med en annan människa...vi berör varandras liv, om än flyktigt så ändå tillförandes något till den andra. Vi kanske inte är medvetna om den inverkan vi har på varandra, men jag är ändå fullt övertygad att om jag kan se den människa jag möter - jag menar då verkligen SE - som den unika, fantastiska individ hon är, så påverkas hon av vårt möte. Jag hoppas att jag kunna tillföra henne något, om inte annat så en känsla av att ha blivit sedd och bekräftad. Och, naturligtvis så bekräftas även jag i detta möte...

Så, Coz...mitt jobb är inte bara min födkrok - det är så oändligt mycket mer än så...även om jag är bara en droppe i havet av behovet av förändring i världen, så består havet av droppar, och havet skulle vara mycket tomt utan alla dessa droppar...(för att travestera Moder Theresa).