en snabbis, då vi har lugnt i telefonen. Köpte nässpray och vitaminer, då klämmer personen bakom disken (som jag undervisat i läkemedelslära när jag gjorde praktik på vuxenutbildningen :) till med att "Om man köper tre förkylningsprodukter så får man en bok."...man fick välja mellan Petter och hans fyra getter (vilken vi redan har) och Frukost på Tiffanys som jag inte läst...så jag klämde till med en ask Ipren och såklart valde jag Tiffanys, då! En lovvärt initiativ minsann! Känner man sig hängig så ska man stanna i sängen och läsa en bra bok!

Köpte för övrigt Mitt Val (kvinna) som vitaminpreparat - ska återuppta fiskoljan och se till att få i mig rosenrot så ska vi väl se om vi inte kan få lite sprutt på den här sletna gamla kroppen...;)

Jag tänker ibland på hur det var i början, när vi var nykära, Kärleks och jag. Hur vi satt där, med 23 mil mellan oss och längtade...hur det sved ensamt i kroppen när vi satt i telefon och önskade att andetagen man hörde i luren istället skulle kännas mot kinden, varma och tröstande. Hur vår tid då bestod av saknad när vi skilts åt och kanske inte skulle få hålla om varandra på nästan två veckor, hur svartsjukan brände i kroppen när han gick på krogen med kompisarna och jag jobbade helg...

Jag minns hur glädjen bubblade i magen timmarna innan han skulle komma. Jag minns de gånger Storpyre åkt till mormor, så att Kärleks och jag skulle få en kväll för oss själva...hur den veckolånga längtan fick oss att slita kläderna av varandra redan i hallen...

Jag minns hur jag ibland - när jag hade lediga dagar och han åkt hem igen - lät bli att duscha för att under dagen kunna få känna hans doft på min kropp, minnas kärlekens berusning, den feberheta.

Och ändå, trots de intensiva känslor, den yra förälskelsen då så är vad vi har idag - med barn som ständigt ligger mellan oss om nätterna, slitiga arbetsdagar, oro för arbetslöshet, utbrändhetens gast, vantrivsel i vårt hus - långt mycket bättre. Vi är trygga med varandra, försöker alltid sätta den andra i första rummet. Vi rör oss om varandra, smeksamt och kärleksfullt ännu efter sju års sammanboende, vi skrattar om nätterna, njuter av varandras sällskap och känner oss ganska så halva om inte den andre finns där.

Jag älskar dig, min Make, min Kärleks...mer än du kan ana, mer än livet självt. Fast, det tror jag du vet.