Åt lite hö. Såg en spindel. Somnade. Drömde...

Jo, du skriver om kärleken till gud, att arbeta på sin själs växande osv...Det är nog precis det som händer  i mötet med en annan människa...

Jag menar - alla är vi fullblodsegoister - vore vi inte det skulle vi inte överleva vare sig som individ eller som art. Men nånstans i hela egoistköret så måste utrymmet för en annan människa finnas, för den allmängiltiga, allmänmänskliga kärleken som du beskriver som guds kärlek är just den som finns mellan människor, som får oss att växa i mötet med den andra, som gör mötet med den andra till den viktiga händelse det är. Inget sker av en slump i min värld. Och själva relationen till andra människor är också en förutsättning för artens och individens överlevnad - vi äger varken klor, starka käkar eller giftig hud som gör att vi klarar oss på egen hand. Sen ser jag det som självklart att det e-g-e-n-t-l-i-g-a livet är det vårt eviga inre ljus är med eller utan vår mänskliga kropp, men samtidigt så är det liv vi lever här det som för oss vidare, som leder oss mot det slutgiltiga uppgåendet i det eviga, gudomliga ljuset...det är här vi lär oss, tillsammans med andra människor...nån annan väg finns inte att gå.