sentimental journey sista dagarna:

En vindlande resa går från The Platters Only you, där minnena flimrar förbi...en sommar i norra Ångermanland, då jag satt med en liten bandspelare och lyssnade på radio och längtade bort, osedd, oönskad...jag var nog elva-tolv år, skulle jag tro...Osökt kommer man då till en annan låt, samma år. Men då var vi på lägerskola, en hel vecka, tillsammans med klassen. Vi var inkvarterade fyra-fem personer i varje rum, tjejer för sig och killar för sig. Jag och mina kompisar smög ute sent, och kikade på fönstren på killarna när de klädde av sig...N:s vita kalsonger var oerhört töntiga, men nånting i kroppen kittlade ändå...Denna låt var temat för den veckan, och vänskapsbanden tycktes outslitliga, ungdomen tycktes evig och framtiden låg alldeles för långt borta. Därifrån vindlar minnets väg vidare mot en låt om innerlighet, som talar om längtan...längtan som var en ständig följeslagare, då som nu. Några år senare var denna låt en favorit (och är det fortfarande)...Den talade om mej och D, som var min allra första STORA kärlek...jag älskade honom hett under de tre år vi "följdes", och sörjde åratal efteråt. (När Brad Pitt gjorde sin första stora roll i Thelma & Louise baxnade vi, min familj och jag - det var som att se D...förutom att D var vackrare, med något mindre kantiga drag än BP, och mer muskulös kropp). 

Nock med sentiment nu - nu funkar nätet dåligt, så jag får fortsätta en annan dag...Enjoy the music, mina vänner!