om de tilltänkta hälsosamtalen med flyktingar. En mycket intressant dag, lärde mig massor. Åkte med en människa jag hastigt träffat tidigare, vid ett tillfälle. Hon var mycket öppen, mycket trevlig, så vi pratade vitt och brett om allt möjligt. Vi kom bland annat att prata om mat och vikt etc. Jag berättade om min sjukdom som jag ätit kortison för, och att jag på femochetthalvt års kortisonbehandling gått upp väldigt mycket i vikt (vilket de flesta gör av den medicinen, det är närmast omöjligt att hejda). Jag berättade att jag nu, sedan i januari gått ner 9 kg tack vare kostomläggning, men att det stått hyfsat stilla över sommaren. Min bekanting sa då att: "Jamen du är ju så otroligt vacker att man inte tänker på att du är stor. Du har ett fantastiskt ansikte, finlemmat, inte alls sådär runt som många överviktiga har. Du är otroligt söt." Och jag då, som i mina värsta dagar ser mig själv som Jabba the hutt (om ni minns honom) och i mina bästa dagar kanske kan acceptera mig själv som någorlunda mänsklig blev ju alldeles perplex, förvirrad, fånig och visste inte alls hur jag skulle bete mig. Det var andra gången i mitt liv nån sagt att jag är vacker...