Gilla

20 juni 2007 14:40

Stå ej och gråt vid min grav.
Jag sover ej.Jag gav mig av.
Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret i snön
Jag är solsken över mogen säd.
Jag är stilla regn i höstens träd.
När du vaknar i morgonens vila
är jag tysta fåglar som ila
i cirklande flykt över vatten.
Jag är milda stjärnor om natten.
Stå inte vid min grav och gråt.
Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död.Jag gav mig
(Hittat på nätet vid Google-sökning)

Avataria

20 juni 2007 14:41

Tack, Gilla! Den var fin...men det var inte den, tyvärr...

Trolltyget

20 juni 2007 14:50

Ta en titt i min blogg... varsågod, fick ju inte plats med hela här

Filifjonkan men den är nog inte rätt

20 juni 2007 15:01

Så här tror jag blommornas Skapare gör,

när den tiden är kommen då blommorna dör,

jo då går Han omkring här i stad och i land,

och de blommor som dött tar Han upp i sin hand,

och han smeker så ömt att Han döden betvingar.
Och de blomblad som vissnat förvandlas till vingar.
Jag tror att det är så i blommornas värld,
att man har samma svindlande mål för sin färd,
för trots olika färg eller form eller sort
och att tiden för blomning är lång eller kort
så har blommor en dröm fast man säjer det sällan,
det är drömmen om ljuset, om självaste källan.
Jag tror att det nånstans långt bortom all gräns,
och så nära ibland att dess ljuvlighet känns
finns en paradisträdgård som ingen har sett,
där dess Skapare själv och Hans blommor blir ett,
och där trasade kalkar och brutna små stänglar
blir till blommor som både är blommor och änglar.
Så undra då på att den blomman blir skön
som vill göra sitt liv till en lovsång och bön:
hjälp mig att öppna mig så varje dag
att mitt innersta, sköraste, vackraste jag
ger en glimt från en lustgård som saknar sin like:
Det är nu jag vill blomma, och sen i Ditt rike
Ur "En aning av evighet

Trolltyget

20 juni 2007 15:02

Förstår att det var fel från min med... men den får ligga kvar

Fru Fundersam

20 juni 2007 22:23

Hittade den här på Sveriges Begravningbyråers Förbund:


Döden är ingenting alls

Jag har bara smugit in

i rummet intill.

Jag är jag, och du är du.

Allt vad vi var för varandra

det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt

gamla vanliga namn,

tala till mig på det sorglösa sätt

som du alltid gjorde.

Använd inte annorlunda tonfall.

Bär inte en pressad min

av allvar eller sorg.

Skratta, som vi alltid

skrattade åt de små skämt

som vi hade tillsammans.

Bed, le, tänk på mig,

be för mig.

Låt mitt namn alltjämt

få vara på allas läppar,

så som det alltid var.

Varför skulle jag vara ur sinne,

därför att jag är ur sikte?

Jag väntar på dig i en paus,

någonstans mycket nära,

bara runt hörnet.

Nr 1486 av Anna Träskmark.
Är det den?

Kolla på: http://www.begravningar.se/musik/Vers.asp?KatID=19&

Avataria

21 juni 2007 09:11

Tack Frun! Jag tror minsann att det är den jag söker! Tack igen!