helga

29 november 2007 08:46

Mycket bra skrivet... samhället snurrar på allt för fort med krav på pengar/prylar... Jag bryr mig inte heller om att ha allt som tv-kanaler o flera bilar etc... Våldet ska vi bara inte prata om - hur ska det bli - man blir mörkrädd!!

La famiglia

29 november 2007 22:43

Hmmmm, nu känner jag mig nästan som en tråkig materialist utan känslor, och som dessutom är nöjd samhället som det ser ut med klimathot, våld, orättvisor och annat elände. Riktigt så är det dock inte. Men låt oss testa en tanke. Kan det vara fråga om ett förhållningssätt? Ett förhållningssätt till samhället. Det finns ju den berömda frågan om vad man kallar ett glas vars totala volym till hälften utgörs av någon drickbar vätska. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Det beror på hur man ser det. Jag håller till fullo med dig om vad som är viktigt i livet, hur vi misshushållar med våra ändliga naturtillgångar och hur mänskligheten bara blir råare mot varandra hela tiden. Men i stället för att vara upprörd över alla idioter som bankar ner varandra, blir jag så glad när jag hör mina barn uttrycka sig så man förstår att empati och respekt inte bara är tomma ord för dem, utan någonting som de praktiserar i det dagliga livet. I stället för att bli förbannad på hur USA ställer till det i Irak känner jag mig rätt nöjd med mig själv när jag har organiserat och genomfört Världens Barninsamlingen i vår kommun. I stället för att förbanna alla idioter som åker bil och Vespa till jobbet, känner jag mig nöjd med att sitta på den varma bussen och lyssna på musik från MP3-spelaren (Blues naturligtvis).

”Gilla läget” är ett begrepp som blivit ganska modernt senaste åren. Jag tycker inte riktigt om det begreppet; för mig är det ett uttryck för förtyck på samma sätt som kyrkans män förtryckte de fattiga för några hundra år sedan. ”Du får din lön i himlen”. ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i himlen”. Uttrycket lär också ha använts av militären, eller snarare av befäl som behövde förtrycka meniga under vidriga förhållanden. Men trots den negativa klangen har ändå begreppet också en sund innebörd. Det är ingen idé att gå och sura över det du inte kan förändra, så för din egen skull, gläd dig åt det som går att glädja dig åt. Då mår du mycket bättre.

Dragariel

30 november 2007 08:18

Både ja och nej, Famiglian. Det är klart att det delvis handlar om förhållningssätt. Jag är ideologiskt strukturerad som person, har ett oerhört rättvisepatos. Men det går djupare än så - det handlar mycket om identifikationer, för mej som tonårsmorsa, som småbarnsmamma, som litet barn utsatt för övergrepp, alkoholistunge, som artonåring som slagits med påtända knarkare för att försvara mina syskon, osv...så går det hela djupare än till förhållningssätt. Det jag läser och upplever berör på något vis mitt innersta och jag får någon slags identifikation som andra kulturers gråterskor fyllde i samhället. Jag sörjer å mänsklighetens vägnar, vilket på sitt vis är en viktig uppgift.
Jag förstår om du tog illa vid dig (vilket det låter på kommentaren som du gjorde) men mitt inlägg var inte tänkt att riktas mot dej. Och jag tycker ALDRIG man ska gilla läget när det gäller samhället som det ser ut idag - oavsett vad det kostar mig som människa...ALDRIG!

La famiglia

30 november 2007 08:55

NIX, jag tog ABSOLUT inte illa vid mig. Jag försökte bara försvara mig ;) Det är alltid roligt med någon som utmanar ens tankar och förhållningssätt. Det är inte första gången du gör det, och förhoppningsvis inte sista heller.

Jag kanske var otydlig eller skrev slarvigt, men jag menade absolut inte att man ska gilla läget i samhället. Jag håller helt och fullt med dig. Men man kan gilla läget med sitt eget liv och vad man kan åstadkomma.

Sedan är det väl bara att konstatera att vi har lite olika bakgrund. Jag har mest glidit omkring på en räkmacka, medans du haft det betydligt tuffare. Eftersom jag tror vi har ungefär samma uppfattning om det ideala samhället tror jag att våra olika bakgrunder är en styrka i vår strävan att skapa vårt drömsamhälle. (Fy fan vilken jävla klyscha, men jag tror faktiskt det ligger något i den.)

Dragariel

30 november 2007 10:20

Famiglia! Samförstånd uppnått!

Fru Fundersam

30 november 2007 11:43

Tänker när jag läser ditt inlägg, att det inte är meningen att man ska leva livet och må dåligt ...
Som föräldrar tar vi ansvar för våra barn men vi måste ju ta ansvar för oss själva också. Och inte vänta för länge ... Det går ju att göra förändringar som innebär att man tar ansvar för både sig själv, sitt sätt att leva och sina barn ...

Tror att många lider av denna tids förfärliga tempo och själlöshet ... men jag tror också att många är rädda att "hoppa av" eller göra tvärtemot alla andra. Du vet - ta det där modiga steget till livet på landet eller livet i lågt tempo eller "livet så som jag vill leva det".
För det kostar på ...
Man förlorar ju något i förändringen också, åtminstone till en början. Kanske är det (den falska) tryggheten som försvinner ...

Ofta tror man att DET GÅR INTE att hoppa av, att förändra, att välja något annat.

Jag har så många utgifter ... barnen är ju så små ... jag MÅSTE hänga med... och blablabla.

Men om det enda sättet för just mig att bli lycklig, är att vända det jag mår dåligt av ryggen, och förverkliga MINA drömmar, så är det ju det som är det riktiga och viktiga!

Då går det ju alldeles utmärkt.
OCH KRAFTEN FINNS INOM OSS, om vi letar ...

Det vill jag tro.
:-)