Mellan Bergen tillbringade vi en kväll på det ena av de berg som kringgärdar staden. Där finns ett utsiktstorn där man ser långt ut över havet, långa vägar inåt land. I alla händelser - jag iddes inte klättra upp i tornet (höjdrädd!!!) så maken och Lillpyre klättrade upp. För varje våning de kom upp gastade Lillpyre: "Mamma! Hej mamma! Mamma titta vad högt jag är!" Jag tittade och vinkade. Det stod en del andra människor där jämte mig och beundrade utsikten över staden. När maken och Lillpyre kommit högst upp ropade hon återigen samma sak, och jag tittade, vinkade och fotograferade. Så vände jag ryggen till och gick mot muren som är intill bergsbranten. Då gastade Lillpyre: "Mamma!" Ja, svarade jag. "Mamma! Pappa fes!"

Jag hörde paret intill frusta av skratt, och jag låg närmast dubbelvikt där på utsiktsplatsen. Maken var väl inte helt övertygad om humorn i det hela, men han är inte direkt finkänslig, och inte lätt att göra generad heller, så han tog det hela med en klackspark!

Efter den här helgen i Stockholm med lillasyster Sunkissed känns längtan "hem" värre än nånsin. Det var så roligt att umgås med henne och hennes familj några dagar - hennes sambo är en otroligt trevlig, snäll och rar kille, lillbarnet deras en riktig solskensunge, precis som Sunkissed var som liten. Det känns så trist att bo så långt borta...

Det är så enkelt att umgås med någon som man känner så oerhört väl, och som känner en själv så utan och innan. Helt utan behov av förställning, helt rakt, ärligt, enkelt...

Jag saknar er!

Förkyld! Det river och retar och kliar i halsen, svider i huvet, svider i näsan...

Lillpyre ska på barnkalas idag, vi ska åka ner till stan och köpa present nu. Kalasinbjudan kom igår, så det var lite kort varsel, men det är kul ändå - det är första kalasinbjudan till kompisar här på gården...

på de frågor du ställde, La Famiglia!

Den första är enkel - nej jag firar inte nationaldagen. Varför? Ja, dels så känns den något unken, med sina band till nationalister och icke-tolerans. Dels så har jag svårt att se vitsen i att fira sitt land, på något vis. Jag menar - landet ser ut som det gör, fjällen är samma fjäll som på andra sidan norska gränsen osv...en stor del av vår sk "svenska" kultur har genom århundradena stötts och blötts med andra nationaliteter - vi har valloninvandringen på sextonhundratalet, finn-invandringen under sent femtonhundratal och sextonhundratal. Vi har våra italienska, finska och grekiska gästarbetare från 1960-talet, vi har våra inflyttade iranier, irakier, chilenare, mfl nationaliteter som kommit i större mängder. Vi har exilamerikanska desertörer osv...

Alla har tillfört något när de valt Sverige för sin framtid.

Vårt språk, då? Ja, en mycket stor del av svenskan idag bygger på tyskan - från den tid då styrande klasser i hög grad var invandrade tyskar (14-1500-tal), även franskan har haft stort inflytande, under 16- och 1700-talet var den det dominerande modespråket som gav oerhört stora influenser. I övrigt har vårt språk ständigt förändrats - vi har ord med arabiskt ursprung, vi har ord hämtade från romani osv.

Jag tycker inte vi kan säga att det finns något typiskt svenskt....Vi är en salig blandning av gener...Och från vilken tid kommer det typiskt svenska i så fall? Från vikingatid-järnålder-bronsålder-stenålder?

Direkt efter den senaste istiden vandrade folk in hit, när vårt land så sakteliga avtäcktes...de första var jägarfolk som jagade säl och ren och fiskade. Under bronsålder var de demografiska omflyttningarna omfattande - folk vandrade långa vägar för att finna nytt land osv...

 Som jag ser det så finns inget "typiskt svenskt". Det kanske inte ens finns "typiskt mänskligt"...

I alla fall - med mitt helfinska ursprung (visserligen för fyra-femhundra år sedan men ändå), som antagligen före det var något eller några vandringsfolk så känner jag mig inte Svensk...Mina förfäder har levt här i många generationer, på olika platser runt om i Mellannorrland. Men just det binder mej mer till dessa platser, än till Sverige som nation. De hälsingska blånande bergen, de djupa skogarna med sina trolska, svarta, bottenlösa tjärnar...det är hemma! Men jag är lika hemma på andra platser, i andra länder...för jag bär det inom mig, det sitter inte i några på kartan utritade streck, av människan bestämda och framkrigade.

just nu, BROOOOOOOMSAAAAAA!

Jag har ohyggligt ont i foten, efter Stockholmsresan i helgen. Min inflammerade hälsena protesterar vilt, liksom min högerfotled som jag stukade för nån månad sedan. Igår kväll skulle vi bädda rent i sängarna, jag stoppade in fötterna en bit under sängen, böjde mej framåt och kände en spjutspetssmärta i stortån. Backade, drog snabbt ut foten från under sängen och insåg till min förskräckelse att en sladd hängde fast under min stortå...begrep genast att en av makens spikar som han spikar fast alla sladdar trängt in i stortån. Jag kunde ju inte gå och lägga mig med en spik i stortån så det var bara att dra ut den...

Och döm om min förvåning när blodet bara pumpade ut, från OVANSIDAN av stortån - den jäkla spiken hade gått rakt igenom! Visar på bilden av Lillpyres skitiga fötter nedan vart den gick ut - vid gröna pricken, från mitt under tån.  Den missade benet, och leden, tackålov...Så nu måste jag bromsa!