när jag skulle gå och lägga mig fick jag nära på en smäll i huvudet, det var något som flög över mitt huvud, som bara strök över håret, fort bakifrån och framåt så det fläktade till i luften där i vårt sovrum. Och nej, det var inte maken, det var en av våra osynliga besökare som viftade till mig. Lite obehaglig, kan man tycka...

om de kriterier för utmattningssjukskrivning som de klämde fram info om härom dagen. När de första brasklapparna om det här kom blev jag inte ett dugg förvånad. Det ligger precis i linje med vad förra regeringen socialmoderaterna ägnat sig åt de sista tio åren. Men, själva förslaget var så oerhört befängt att jag bara kunde skratta åt det, skaka på huvudet. Att tänka sig att en människa som gått in i väggen inte skulle tillåtas vara hemma för att återfå sina krafter?!? Varför kan man då inte avliva dem på en gång? För självmorden skulle öka enormt, liksom den sk plötsliga vuxendöden där vuxna människor plötsligt faller döda ner, utan förvarning.

Hade jag inte fått sjukskrivning när jag gick in i väggen för 2½ år sedan vet jag inte vad som hänt - för mej är den första månaden av sjukskrivningstiden bara borta. Jag minns ingenting av vad som hände den månaden. Jag gjorde inget annat än sov, och sov, och sov 14-15-16 timmar per dygn. Efter en månad var jag tillbaks på arbetet, på halvtid. Jag arbetade fem timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Övrig tid sov jag. Eller arbetade, förresten, jag satt på mitt arbetsrum och försökte göra något vettigt. Men jag orkade inte ha mottagning, jag kunde inte köra bil för jag vågade inte sätta mig bakom ratten, och jag orkade inte ha telefonrådgivning, för jag kunde inte tänka. I början tog jag kanske 2-3 samtal per dag. Så jag satt på jobbet fem timmar om dagen, fyra dagar i veckan bakom en stängd dörr och gjorde just ingenting. Jag satt också en hel del tid i personalrummet, en-två timmar per dag. Jag orkade inget annat. Så sakteliga gick jag uppåt i arbetsmängd, det blev fler och fler samtal. Nån enstaka mottagningspatient smög sig in. I sju månader satt jag så på jobbet med lååååångsamt ökande mängd arbete. Efter sju månader gick jag upp till 75% arbetstid i två månader. När jag sedan efter två månader åter gick ner till halvtid - frivilligt och med bruten sjukskrivning - pga distansstudier var jag halvdöd igen, av 75% tjänstgöring. Jag har sedan pluggat i 1½ år (heltid på distans), och jobbat halvtid och känner fortfarande av stressen. Min arbetsförmåga ligger nånstans ca 75% av vad den en gång var (i bästa fall), jag är oerhört stresskänslig, går i däck om det blir för mycket. Tappar språket, glömmer vad jag gjort,  vad jag ska göra, vad människor heter etc. Det är så tungt vissa dagar!

Och tänka sig då, att en människa som befinner sig där jag varit nu i 2½ år ska få vara hemma max 3 veckor...Som sagt! Löjeväckande!

Min rehabilitering ordnade jag själv, väl jag fattat vad det hela handlade om - jag ringde runt och fick tag i stresspecialiserad kurator och sjukgymnast. Kuratorn tyckte att jag tänkte sunt och friskt, han gav mej lite olika verktyg för stresshanteringen, hjälpte mej med prioriteringar när jag själv inte kunde, lyfte min inbillade skuld av mina axlar. Fyra gångern sågs vi. Sjukgymnasten däremot, henne träffade jag en gång i veckan under lång tid, därefter varannan vecka och så trappade vi ut det hela i takt med att jag piggnade till. Så, hade jag själv inte ordnat min rehab så hade jag inte fått nån - min arbetsgivare höll bara ett rehabsamtal med mej, där de i princip menade att det var mitt eget fel att jag blev sjuk, och att det säkert till stor del hängde på att jag inte ville jobba - offentlig arbetsgivare med läkare och sjuksköterska som chefer - PAH!

Och nu hade jag massor mer att säga om det här, men eftersom jag är så slutkörd efter senaste veckans semesterprövningar så glömde jag bort alltihop...

Just det! Om du vill läsa om vad utmattning verkligen är, läs här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=680719