att detta är trösterikt: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=685023

Att veta att alla våra bekymmer, all oro, allt våld, alla krig, all miljöförstöring etc egentligen bara är oväsentligheter, damm i evighetens hörn...Att spåren vi sätter inte är irreparabla, även om det skulle vara på bekostnad av vår art.

Detta leder tankarna osökt till huruvida man har önskemål om vad som ske med en efter att man lämnat kroppen. Jag har funderat länge, många år, diskutera och pratat med mina anhöriga.

Min känsla för detta är att jag vill brännas och strös i skogen, eller i ett rinnande vatten, Ljungan tror jag. Eller skogarna kring Staden Mellan Bergen. Eller i havet. Jag vill inte att mina döttrar ska ha en gravplats som blir ett tvång, en belastning. Jag kommer för alltid att finnas hos dem, i dem - det spår jag satt hos dem är outplånligt. Jag finns i deras ansiktsdrag, i deras rörelser, i blodet som upprätthåller livskraften. Den kärlek jag känner för dem finns i deras hjärtan, i deras själar - jag hoppas att de kommer att kunna ta fram den närhelst de behöver även när jag är borta...(vilket förhoppningsvis inte sker än på fyrtio år).

Jag vill återgå till naturen, till vindarna, till det strömmande vattnet...

För nån vecka sen fick jag mina skattepengar: 3000 kronor tillbaks. Har länge velat ha en ny fåtölj i vardagsrummet, så i fredags åkte vi till Ikea och införskaffade 1 st Eketorp fåtölj, beige med vita blommor på. Jättehärlig, superskön att sitta i. Så i lördagsmorse, efter frukost satt jag och tuggade mitt sedvanliga nikotintuggummi, varvid - plutt - en bit av en kindtand lossnade. Till middagen sedan lossnade en bit till av samma tand - jag är en frenetisk tandpressare, så jag gnisslar mina tänder till pulver. Denna tand är lagad mååååånga gånger tidigare pga detta, och nu var det så dags igen. Eftersom tanden är lagad så många gånger, finns inte så mycket kvar av den - det är en liten kant åsså roten kvar. Detta gör, att det inte går att laga den längre - nu är det dags att rotfylla och sätta en krona. Och hör och häpna - en rotfyllning och krona i guld går loss på modiga 11 000 pengar!?!

Fyyyy fan! Det är dyrt att vara tandpressare! Och med facit i hand kan man ju ångra sin fåtölj då...de där 3 000 kronorna hade gott kunnat få bli del av tand-penningen istället!

utmaningen igår, och precis när jag var klar, och skulle komplettera den sista punkten blev det nåt fel på IE som vanligt, och alla fönster måste stängas ner...Trökigt!

Jag kanske får lust lite senare...

Jag bara säger det:

Oskars från Tynderö, pärer, mjuktunnbrö', löken å gräddfilen...Mumma!

musikdramatiska teater audition här i stan - de söker män och kvinnor som är enträgna dusch-sångare. Maken och Storpyre tjatar om att jag ska åka dit och sopa banan med övriga sångare....men fy vad det vore pinsamt. Men, jag skulle älska att sjunga, delta i kabaréer och musikaler...

 Överjaget säger dock att jag verkligen inte ska skämma ut mig på detta vis...

GULLIG av en patient - en otroligt go gammal farbror vi har som vi träffar på mottagningen då och då...som gärna vill prata och berätta, och jag tycker det är roligt att lyssna, och har jag då tid så blir det att vi tar en stund på oss. Men - att bli kallad GULLIG, det är nog första gången...

Jag älskar att resa!

Att färdas från plats till plats, se andra städer, andra länder, andra seder är att på ett vis förflytta sig andligt till tidigare okända platser inom en själv. Tågresans monotoni underlättar själens vida vandringar i de osedda inre landskapen, ger insikter, upptäckter, aha-upplevelser och förändrar ens värld så att man går av tågen som en annan person än den som steg på.

När mina barn blir större, och inte behöver mig på samma sätt som nu hägrar många resmål...

Rosa bussarna har stått på önskelistan i tjugo års tid, företrädesvis Indien, men också resan genom Europa till Marocko. Jag och maken har börjat planera för en resa till Sydamerika - Chile förstås, under några månader...om kanske tio år eller så. Storpyre är ju vuxen då - hon får förstås åka med om hon vill det, och Lillpyre borde vara femton...

Tierra del fuego lockar och drar, Anderna, Atacamaöknen...

 Fast Storbritannien vore inte heller fel...nästa år kanske?

många och rätt så hårda hårda krav att för att man ska ha ett FSC-säkrat skogsbruk. Bland dem ligger att man ska göra naturvårdsbränningar av skogen på en viss areal varje år. Detta gynnar brandberoende arter, dvs arter vars fortlevnad gynnas av att skog och ytlager brinner. Så, det är maken ute och gör idag - anlägger skogsbrand och går brandvakt för att branden inte ska spridas utanför brandgator man grävt och huggit. När han kommer hem från såna äventyr brukar han vara svartsotig och lukta brandrök som sjutton. Han brukar vara fruktansvärt trött, då de hela tiden går och drar på grova slangar som går till någon slags vattentäkt i närheten, släcker sånt som pyr utanför etc. Det brukar ibland ta några dagar innan de är helt iland och helt släckt. I värsta fall kan nya bränder blossa upp flera dagar, eller tom veckor efteråt. Torvmarken ska visst vara den svåraste - där kan det pyra djupt i torven i månader efteråt.

Spännande!