blev Lillpyre urförbannad på mej en dag. Hon stampade i golvet, skrek och vrålade att: "Lika arg som ett lejon och en tiger är, så arg är jag på dig. Jag är lika arg som halsen på en giraff är lång!"

Vad tror ni jag gjorde då?

Ja, bröt ihop i skratt - hur ska man kunna bemöta en ilska som är så stormande, och ändå så verbal? Alltså, denna unge! Vad månde bliva?!?

om finska språket, så har jag i många år klurat på att lära mig finska. Jag har dock inte kommit mej för ännu, mer än att nosa i ytterkanterna, typ via nån såndäringa språkkurs man kan låna på bibblan. Men språk måste man ju lära sig i samspråk med andra, så egenläsning via bandspelare/CD funkar inte för mej.

Kvar i huvet finns några få fraser som hyvä yötä, hyvä ilta, kahvi ja pulla, ensimmäinen oppitunti, och ord som isä, äiti, kiitos osv. Samt förstås lite fula ord...

Mitt Lillpyre har en liten kompis, en flicka som precis fyllt sex år, och som är finsk rom. Vi satt, vi tre, vid köksbordet en dag. Flickorna satt och ritade, jag drack kaffe och läste tidningen. Dotterns kompis satt där och ritade med en vit krita, samtidigt som hon satt och och småsjöng: "vittvitt, vittvittvitt, vittvitt"...sedan gick sången över i "vittuvittuvittu, vittuvittu" osv. Så plötsligt blev hon tvärtyst och mycket vaksam gentemot mig. Så kom det: "Du...kan du finska?" Mitt svar blev förstås "Njae, bara några få ord. Men jag vet att du sjunger ett fult ord nu. Eller hur?" Hon la huvet på sned och fnissade lite, sa: "Jaa, det är ett fult ord det där...." Sen sjöng hon inte mer...

när jag skulle gå och lägga mig fick jag nära på en smäll i huvudet, det var något som flög över mitt huvud, som bara strök över håret, fort bakifrån och framåt så det fläktade till i luften där i vårt sovrum. Och nej, det var inte maken, det var en av våra osynliga besökare som viftade till mig. Lite obehaglig, kan man tycka...

om de kriterier för utmattningssjukskrivning som de klämde fram info om härom dagen. När de första brasklapparna om det här kom blev jag inte ett dugg förvånad. Det ligger precis i linje med vad förra regeringen socialmoderaterna ägnat sig åt de sista tio åren. Men, själva förslaget var så oerhört befängt att jag bara kunde skratta åt det, skaka på huvudet. Att tänka sig att en människa som gått in i väggen inte skulle tillåtas vara hemma för att återfå sina krafter?!? Varför kan man då inte avliva dem på en gång? För självmorden skulle öka enormt, liksom den sk plötsliga vuxendöden där vuxna människor plötsligt faller döda ner, utan förvarning.

Hade jag inte fått sjukskrivning när jag gick in i väggen för 2½ år sedan vet jag inte vad som hänt - för mej är den första månaden av sjukskrivningstiden bara borta. Jag minns ingenting av vad som hände den månaden. Jag gjorde inget annat än sov, och sov, och sov 14-15-16 timmar per dygn. Efter en månad var jag tillbaks på arbetet, på halvtid. Jag arbetade fem timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Övrig tid sov jag. Eller arbetade, förresten, jag satt på mitt arbetsrum och försökte göra något vettigt. Men jag orkade inte ha mottagning, jag kunde inte köra bil för jag vågade inte sätta mig bakom ratten, och jag orkade inte ha telefonrådgivning, för jag kunde inte tänka. I början tog jag kanske 2-3 samtal per dag. Så jag satt på jobbet fem timmar om dagen, fyra dagar i veckan bakom en stängd dörr och gjorde just ingenting. Jag satt också en hel del tid i personalrummet, en-två timmar per dag. Jag orkade inget annat. Så sakteliga gick jag uppåt i arbetsmängd, det blev fler och fler samtal. Nån enstaka mottagningspatient smög sig in. I sju månader satt jag så på jobbet med lååååångsamt ökande mängd arbete. Efter sju månader gick jag upp till 75% arbetstid i två månader. När jag sedan efter två månader åter gick ner till halvtid - frivilligt och med bruten sjukskrivning - pga distansstudier var jag halvdöd igen, av 75% tjänstgöring. Jag har sedan pluggat i 1½ år (heltid på distans), och jobbat halvtid och känner fortfarande av stressen. Min arbetsförmåga ligger nånstans ca 75% av vad den en gång var (i bästa fall), jag är oerhört stresskänslig, går i däck om det blir för mycket. Tappar språket, glömmer vad jag gjort,  vad jag ska göra, vad människor heter etc. Det är så tungt vissa dagar!

Och tänka sig då, att en människa som befinner sig där jag varit nu i 2½ år ska få vara hemma max 3 veckor...Som sagt! Löjeväckande!

Min rehabilitering ordnade jag själv, väl jag fattat vad det hela handlade om - jag ringde runt och fick tag i stresspecialiserad kurator och sjukgymnast. Kuratorn tyckte att jag tänkte sunt och friskt, han gav mej lite olika verktyg för stresshanteringen, hjälpte mej med prioriteringar när jag själv inte kunde, lyfte min inbillade skuld av mina axlar. Fyra gångern sågs vi. Sjukgymnasten däremot, henne träffade jag en gång i veckan under lång tid, därefter varannan vecka och så trappade vi ut det hela i takt med att jag piggnade till. Så, hade jag själv inte ordnat min rehab så hade jag inte fått nån - min arbetsgivare höll bara ett rehabsamtal med mej, där de i princip menade att det var mitt eget fel att jag blev sjuk, och att det säkert till stor del hängde på att jag inte ville jobba - offentlig arbetsgivare med läkare och sjuksköterska som chefer - PAH!

Och nu hade jag massor mer att säga om det här, men eftersom jag är så slutkörd efter senaste veckans semesterprövningar så glömde jag bort alltihop...

Just det! Om du vill läsa om vad utmattning verkligen är, läs här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=680719

av en gammal vän - med betoning på gammal som i föredetta. Numer räknas personen till bekanta snarare än vänner. Vi lärde känna varandra för femton år sedan, och umgicks mer eller mindre flitigt under åtta år. Successivt har vi förlorat kontakten sedan jag flyttade till Bockstan, mycket beroende på att jag varit dålig på att höra av mig, förstås. Mycket har också hängt i att personen i fråga har haft en förmåga att varje gång vi pratats vid så har det handlat om pengar, status osv - något som inte intresserar mig det minsta. Det har varit: nu har vi köpt hus, vi har renoverat för si och så mycket, vi har köpt ny bil, som kostar si och så mycket, vi har rest på semester hit och dit osv. Personens äkta hälft fick ett jobb - ett vanligt svenssonjobb, men tilldelades av den personen en titel som i sig sa allt om denna människas titelsjuka. Jag har inte orkat med att lyssna - det känns kymigt, nästan obehagligt att prata med personen numer.

Det känns tråkigt, dock, att man liksom tappar bort varandra med åren, att vänskap där man pratar om känslor, om drömmar och önskningar går över i något slags representationssamtal, där man diskuterar ekonomiska meriter.

Jag kommer nog aldrig att känna mig "bra nog" i den personens ögon...

Så, det är väl lika bra att det är så ytligt som det är - jag har inte längre nån energi att lägga på människor som inte är intresserade av MEJ, utan av vad jag gör, tjänar, äger...

har jag haft nu.  En kort rekapitulation följer:

Måndag förra veckan bestämde vi oss hastigt och lustigt för att åka till Stora Rövarberget. Vi skulle ändå tillbringa ett par dagar i Staden Mellan Bergen, för min mamma fyllde sextio i lördags. Så, vi satte oss i bilen och drog iväg norrut, hämtade upp Svärmor i Staden Mellan Bergen där hon besökt sin syster, och fortsatta norröver. Framme var vi vid 23-tiden, så det var bara att hoppa i säng när vi kom fram. Storpyre fick vara ensam hemma för första gången - från måndag till torsdag. Det gick jättebra, hon hade skött sig exemplariskt, här var så städat och rent när vi kom hem igår.

Tisdagen tillbringade maken i skogen, precis som onsdagen, torsdagen och fredagen. För min del blev tisdagen en liten tripp till en by norrom Rövarberget där vi gick på ICA och på loppis. Onsdagen plockade jag körsbär och röda vinbär, torsdagen gick åt till mera rödvinbärsplockning och sedan röda-krusbärsplockning. Fredagen tillbringades i hallonskogen. På lördagsmorgonen sedan åkte vi tillbaks till Staden Mellan Bergen, där vi checkade in på vårt hotell, för att sedan bege oss iväg till stadsdelen där vi skulle sextioårsfesta. Det blev ett trevligt kalas, där det fanns allehanda trevliga människor. Den äldsta festdeltagaren är åttio, den yngste ett. Klockan blev mycket innan vi kom iväg därifrån, med en taxi som aldrig kom osv (har mailat taxibolaget med ettriga klagomål). Söndagen blev en stillsam dag, åkte en sväng till en närliggande shoppingstad, där maken klämde till på två par ecco-skor, och jag köpte lite uppladdningsbara batteriier till digitalkameran. Gårdagen tillbringades i bil. Idag är det meningen att jag ska skriva uppsats, men jag har inte pratat med min kursare, så det blir nog inte mycket skrivet. Jag är TRÖTT idag! Sov som en kratta hela förra veckan, för jag så oförskämt pigg!

för en tur på små skogsbilvägar, för att leta hallon. Det hela resulterade i fem mils bilåkning på grusväg, ett tiotal stopp efter vägen, timmar i hallonbuskarna. Resultatet? Nog med hallon till en syltburk. Uselt resultat med andra ord.

Däremot lyckades vi se två olika örnar vid två olika tillfällen. Den ena satt vid vägkanten och tittade sig omkring, länge. Den andra cirklade ovanför oss, nära, länge.

Väl värt utflykten med andra ord!

hur många av alla brott som begås är utförda av män mellan 15 och 30?

http://www.expressen.se/nyheter/1.785723/knivskarning-och-ambulansattack-i-sundsvall

http://www.gt.se/nyheter/1.785664/ungdomsbrak-slutade-med-lagenhetsbrand

http://www.gt.se/nyheter/1.785216/har-festar-hon-med-mordaren

http://www.gt.se/nyheter/1.784861/20-arig-flicka-valdtogs

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=677356

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=677087

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=676798

http://gd.se/Article.jsp?article=109753

http://gd.se/Article.jsp?article=109755

Ovan ett axplock av rubrikerna de senaste dagarna. Men frågan är - vad gör man åt problemet? Vart ligger ansvaret? Vad har hänt som har gjort att dessa unga män totalt saknar empati, tillit till framtiden, ansvarskänsla? Och hur ska det bli i framtiden när de vuxna män som ska stå för ansvar, beslutsfattande etc är huliganer som inte klarar av något annat än våld och förödelse?

Borde man göra personlighetstester den dag de fyller femton, och sedan avliva dem som inte håller måttet? Med tanke på hur dagens unga kvinnor dessutom förfaller till våldsförövare etc så kanske även de borde testas?