i sin blogg om varför människor ägnar sig åt arbete, och menar att det handlar om mammons cirkus osv. Och, till stora delar håller jag med honom men jag tror samtidigt att det handlar om så mycket mer.

När jag började jobba inom vården för 19 och ett halvt år (då jag var 22 år gammal) sedan var det med stor tveksamhet. Jag hade sett hur mamma slet, hur det tog hårt på henne, hur hon skadat sig i arbetet, med långvariga sjukskrivningar och mycket smärta som följd - hon lyfte sig till ett diskbråck ganska högt uppe i nacken vilket var en så pass kraftig skada att hon aldrig mer kunde arbeta. I alla fall - jag började den sommaren på ett äldreboende, jobbade mest bara kväll. Det var tungt och slitigt, jag var vid några tillfällen vanast av alla på avdelningen med bara nån månads eller två erfarenhet. Vi slet som djur, det var ohyggligt tungt. Men, mitt i allt detta tunga fick jag relationer till dessa gamla...Jag minns så väl K, som var dement med fridsam och snäll, som älskade att dansa. Vi dansade vals i korridoren, han och jag, medan jag sjöng. Och han var glad! Jag upplevde glädjen i att lära mig tolka A, som var klar i huvudet, men stroke-skadad och helt hade förlorat sitt tal. Att lära sig förstå henne var stort, glädjen i hennes ansikte när jag ägnade tid åt att försöka var en stor belöning. Att kramas med lilla V, som var oerhört dement och långt borta från vår värld men som behövde närheten i en varm famn var sällsamt, stilla, nära. Jag led med S, som var i ett sådant stadium av sin alzheimer att hon glömde det mesta, men var så väl medveten om sina problem att hon led alla helvetets kval i ångest. Jag ägnade mycket tid åt henne, åt att bara kramas, sitta nära, finnas till för henne när hon mådde som sämst. Då, på den tiden, fanns också många anställda, jämfört med idag, så det fanns möjlighet att finnas nära som medmänniska. Den sommaren gav mig så oerhört mycket att jag blev kvar på denna arbetsplats under fyra år. Då hade jag sett så oerhört mycket elände också - personal som var våldsam, som begick övergrepp, som behandlade dessa gamla som man inte ens behandlar bitska hundar. Allt det jag såg då, alla konflikter jag tog för dessa gamlas skulle gjorde mej övertygad om att enda sättet för mig att kunna påverka de attityder som var rådande i sjukvården då var att bli sjuksköterska. Så, jag satsade på det. Jag läste sjuksköterskeutbildningen och blev färdig 1995. Jag arbetade några år, fortsatte att jobba på samma vis med att försöka få mina arbetskamrater att se det jag såg, att förstå hur de människor vi mötte som patienter var vuxna människor med ett långt liv bakom sig, med hela liv, med unika erfarenheter, önskningar och behov. Men ändå, att påverka dem var svårt, närmast omöjligt. Det var människor som arbetat många år i vården, med cementerade uppfattningar om rätt och fel, om vad göra och vad inte göra. Jag tröttnade så småningom, skaffade mig en vidareutbildning till distriktssköterska, och tänkte mig att kunna arbeta som konsultfunktion, som handledare för hemtjänst osv. Men primärvården av idag är inte strukturerad på det viset, så jag fann mig fungera mer som läkarassistent än som distriktssköterska med egen profession. Fortfarande brann detta patos i mig, känslan av behovet av att ha en "de behövandes ambassadör", så jag beslutade mig att läsa till lärare, och där står jag nu idag...lärarutbildad, men utan lärarjobb. Idag är jag övertygad om att attitydpåverkan kan ske endast när man är ung och ännu formbar.

Det jag får i mitt yrke, och som jag inte vill vara utan är mötet med en annan människa...vi berör varandras liv, om än flyktigt så ändå tillförandes något till den andra. Vi kanske inte är medvetna om den inverkan vi har på varandra, men jag är ändå fullt övertygad att om jag kan se den människa jag möter - jag menar då verkligen SE - som den unika, fantastiska individ hon är, så påverkas hon av vårt möte. Jag hoppas att jag kunna tillföra henne något, om inte annat så en känsla av att ha blivit sedd och bekräftad. Och, naturligtvis så bekräftas även jag i detta möte...

Så, Coz...mitt jobb är inte bara min födkrok - det är så oändligt mycket mer än så...även om jag är bara en droppe i havet av behovet av förändring i världen, så består havet av droppar, och havet skulle vara mycket tomt utan alla dessa droppar...(för att travestera Moder Theresa).

 

Smeden Bengt

28 september 2007 17:49

Nu har jag läst ditt inlägg 6 gånger för att kunna kommentera det. Det är ju så tråkigt när folk kommer med kommentarer som inte motsvarar det man ger uttryck för. Men jag klarar faktiskt inte av att komma med en vettig kommentar i dag. Förlåt! Men det var ett bra och intessant inlägg. Kram min vän! Ha en bra helg!

http://bengtalfred.bloggagratis.se

 

Avataria

28 september 2007 19:25

Tack Smeden! Man måste inte alltid kommentera sådär intelligent vet du - ett grymtande medhåll är lika bra!

 

coz

29 september 2007 05:32

No comments.
coz
Jo förresten:
Jag har inget emot arbete,
jag vägrar bara utföra något,
som en stilla sittstrejk mot
systemen.
(Inget arbete får någonsin fånga min
odödliga själ)
Ps.
Jag förstår om du inte förstår.
Men jag kom faktiskt till jorden för
min egen skull.
Egoist?Javisst!Vem fan vet att säga att det är fel?
Har de "inside information" från Gud direkt eller?
coz
Jag kysser livet och ser förnöjsamt på när andra arbetar arschlet av sig för nada.
Bah?

http://juhani-juoppo.bloggagratis.se

 

Avataria

29 september 2007 10:33

Jo, jag förstår dina tankar Coz, vad jag undrar över är om du förstår mina...Om du ser att det primära för mig inte är lönearbetet som sådant - det primära är skydd av de svaga, att vara de behövandes talesman, att växa i mötet, att göra en annan människa gott...
Att det sedan är det jag har betalt för att göra är liksom en andrahandsfaktor i det hela...

 

Filifjonkan

30 september 2007 15:50

Vill inte lägga mig i ert samtal men jag håller med dig Avatari arbetet ger glädje och känslan att vara behövd får man med samt vetskapen om att man gör något bra för någon om rätt så man bara har kört taxi. Det är också ett jobb åt och för och som man har för egen vinning i många avseenden

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...till ett annat bloggställe. Vill ni följa med dit, så är adressen: http://avatarias.blogspot.com/ ...

...Åkte upp till Drakstaden och firade mosters gryns ettårsdag. En skön dag, om än det blev 5-6 timmar i bil. Söta barn! ...

...när det är så här varmt. Igår gjorde vi inget, förrän på kvällen, då Lillpyre bjöds med på premiären av Ice Age 3 av Storpyre, och maken och jag passade på att handla en golvstående fläkt. Men mitt i natten, då jag legat vaken en stund av överhett...

...är det som jag skrev nedan (826), att jag KAN SJÄLV! Jag vilar i att veta att jag fixar det jag behöver på egen hand, jag måste inte ta hjälp av andra för att klara mej. (För det mesta - jag kommer att bli hjälpbehövande jag med en dag, men jag tr...

Coz, när jag sitter och stickar så är det vila. När jag ligger i sängen och läser så är det vila. När jag sitter och rensar svärmors rabatter är det vila - då kan jag vara ifred, sitta stilla i gräset och vända ansiktet mot solen, lyssna på fåglarna ...