en god middag, med lite folköl till maten. Efteråt hade jag lite öl kvar i mitt glas, så jag tog det med och satt vid tv:n en stund. När jag skulle ta en klunk hade detta:

utkristalliserats i glaset...Lite lustigt, va? :)

och doftar underbart. Men, har hunnit växa sig på tok för höga, så den kan inte stå av egen kraft...tog in de som slagit ut, och såhär vackert blev det...!

i våras. Nu håller det på att förvandlas till en vacker sjal...den blir så fin!

på lunchen. Hade slängt in min lunchmat i mikron, och skalat mina två små morötter som jag haft med som lunchgrönsak. Vid borden personalrummet var helt fullt med folk, man pratade och skrattade som vanligt. Jag stod där, framför mikro-raden i djupa funderingar på ditten och datten. Jag var hungrig, så jag tänkte mej att ta en tugga på moroten.

Av nån anledning så lyckades något fånga min uppmärksamhet precis mikrosekunden innan jag fick in moroten i munnen, så jag vred på huvudet samtidigt som jag fortsatte köra in moroten. Och, vart körde jag då den, om inte i näsan...!?!

Hysteriska skrattsalvor rungade över rummet, kan jag säga...folk låg dubbelvikta över sina lunchlådor när de fick klart för sig vad jag lyckats göra...

att ha funderingar kring uppväxt, utseende och mognad idag.

Titta på Mellansysters blogg...

vad jag tycker det är skönt att få bli lite äldre, att få lov att släppa utseendefixeringen, att våga släppa utseendefixeringen.

Jag är uppvuxen i en familj av idel skönheter - mamma var  (som ung)  en sådan kvinna som männen sprang benen av sig för, slogs om, dreglade över. Min mellansyster var otroligt vacker med sina öga kindben, sina intensiva ögon, sin generösa mun (när Helena Christensen först kom trodde alla som kände oss i Staden mellan bergen att det var min syster). Min yngsta syster - femton år yngre än jag - har också med sin blonda sensualism, sina stora blå ögon, sina fylliga läppar varit centrum för männens uppmärksamhet. Jag själv har alltid uppfattat mig själv som ful. Jag har inte varit slående vacker som min mamma eller mina systrar. Jag har varit överviktig - i vissa perioder väldigt överviktig - i andra perioder smal. Det är klart att jag har sett att jag fångar männens uppmärksamhet så länge mina systrar inte finns i närheten, men eftersom min egen grundläggande uppfatttning om mig själv alltid varit att jag är ful så har jag trott att det varit fel på dem...männen, som kunde titta på mig med intresse. Det är klart att jag ibland kunnat förstå att jag inte är så ful som jag tror men det har inte förändrat min grundläggande uppfattning om mig själv. Jag ligger i åsikt om mitt utseende sådär morfande mellan Sonya Hedenbratt, Sune Mangs och Jabba the Hutt om ni minns dem. Ibland kan jag till och med sträcka mig så långt att jag kanske liknar Kathy Bates.

Nu fyller jag snart fyrtiotvå. Håret börjar gråna (när jag inte färgar det), ansiktet börjar ha en del märkliga rynkor och veck, gropar och begynnande häng som jag inte riktigt känner igen sen tidigare men som på något vis fyller mig med glädje...jag tycker det är så festligt att få se sitt eget ansikte förändras, åldras. Varje rynka, varje ny fläck eller grop innebär nya erfarenheter, mer glädje, mer skratt...mer kramar från mina ungar och min man...Jag läser Kärlek i mitt ansikte och tänk vad jag är lycklig!

Och dessutom innebär varje nytt år att jag slipper oroa mig för en enstaka finne, för om ögonlocken hänger, för om munnen är för liten, näsan är för spetsig eller uppnäst...Det spelar ingen roll! Jag är jag, här står jag med mitt ansikte av Kärlek...

skimrande hav gör mig andlös, får mig att gråta...

klämde ur sig en fundering vid frukosten...

"Pappa.."

"Ja?"

"Är sen mer än strax?"

"Va'?"
"Är sen mer än strax?"

"Vad menar du?"
"Jo, om nån säger sen, är det mer än om nån säger strax?"

Det visade sig till sist att hon var leksugen, och ville leka med pappa, och funderade på när det skulle kunna bli av...;)