Trollbunden...du skulle bara veta hur mycket jag funderat över dig genom åren, hur mycket jag saknade dej när du försvann in i dina drogdimmor...hur arg jag varit när du varit knappt kontaktbar, när drogernas dis förblindade dej, när din själ var någon annanstans än där du var. Hur jag sörjt, hur jag hoppats. Nu ser jag ju att det går åt rätt håll - men du som vet vilka erfarenheter jag har (och du) förstår nog också min vantro, mina tvivel, min oro som jag inte på något vis kan ge uttryck för vare sig inför dej eller någon annan - jag bara bär dem inom mig, inväntar och fruktar katastrofen, en gång till.

Nånstans inom mig har jag alltid hållit våra barndomsnätter av skratt levande, nära. Jag har alltid samtalat med dej inom mig, alltid varit dej nära fast vi inte haft just någon kontakt.

 Den enda människa som alltid finns med i minnen från uppväxten är du, du har varit min konstant i tillvaron. Våra livsvägar har fört oss åt olika håll - ändå står du mig närmre än någon annan kan göra - inte ens E, eller JP (som jag älskar som jag älskar dig fast på ett annat vis) - är så mycket del av mig som du. Och även om vi kanske inte kommer att ha så mycket mer kontakt än vi har idag, så finns du alltid med mig, i samtal, pratar, skrattar som förr. Jag kan inte längre dela din värld, eller du min, som vi gjorde förr, för vi pratar inte längre samma språk, har inte samma referensramar, och jag tror att det är mest jag som förändrats - jag tror att du i grunden är samma känsliga konstnärssjäl som du alltid varit, samma skyddslösa, naiva flickunge (dina 38 till trots). Och, det är tråkigt på ett sätt. Men, på samma sätt som du haft din väg utstakad, så har jag haft min stig att gå och jag har gått den så som du följt din.

och gör det i morgon också. Har plåstrat om, och mätt urinblåsor, stuckit i magar, och lår pratat med makar till döende människor, diskuterat urinvägsinfektioner, och kört massor med bil.

Jag har köpt smågodis - sex bitar av varje samt sex påsar - för kollegorna ska få sig en liten godispåse och en sommarhälsning på skrivbordet när de återkommer efter semestern nästa vecka, så det inte blir fullt så tråkigt att komma tillbaks igen...

Dessutom har jag hämtat den förlorade kalven som sommarjobbat nästan klart (förutom en vecka i augusti) och när vi kom hem hade maken redan slaktat den gödda sonen, och bjöd på tacos till middag...gottgott!

Pölsan av Torgny Lindgren

 En roman, en skröna, en av berättarglädje hissnande tidningsnotis i form av en bok, klok, underfundig, fylld av en humor på gränsen till vansinne, en eftertänksamhet av norrländska mått, en fantastisk historia!

Baksidestext

"I Alvabäck i Västerbotten bor en man som försörjer sig som notisskrivare till lokaltidningen. En dag 1947 påbörjar han en notis om en gåtfull mansperson med tyskklingande namn som nyligen anlänt till bygden. Han blir avbruten av ett brev från tidningens chefredaktör i vilket denne säger upp honom med omedelbar verkan, ja han till och med förbjuder honom att skriva något vidare överhuvudtaget, allt han skrivit för tidningen har ju bara varit dikt.
  Det ska dröja 53 år innan notisen skrivs färdig. Då är chefredaktören äntligen död, berättaren är 107 år gammal och notisen har vuxit till en berättelse om den stora faran som strök genom de västerbottniska byarna på 40-talet - lungsoten - och om två mäns outtröttliga jakt efter den yttersta, den slutgiltiga pölsan. Värst är vildpölsan i Morken, bäst men farligast är den hos Ellen i Lillsjöliden.
Torgny Lindgrens nya roman kröner hans rad av berättelser med motiv från det landskap och den kultur som format såväl honom själv som stora delar av den främsta svenska litteraturen."

Vem av oss söker inte den ultimata, den perfekta, den yttersta pölsan?!?